You see the world, try new things, meet new people, fall in love, visit amazing places, learn about other cultures – then it’s all over. People always talk about leaving, but what about coming home?
We talk about the hard parts while we’re away – finding jobs, making real friends, staying safe, learning social norms, misreading people you think you can trust – but these are all parts you get through. All of these lows are erased by the complete highs you experience. The goodbyes are difficult but you know they are coming, especially when you take the final step of purchasing your plane ticket home. All of these sad goodbyes are bolstered by the reunion with your family and friends you have pictured in your head since leaving in the first place.
Then you return home, have your reunions, spend your first two weeks meeting with family and friends, catch up, tell stories, reminisce, etc. You’re Hollywood for the first few weeks back and it’s all new and exciting. And then it all just…goes away. Everyone gets used to you being home, you’re not the new shiny object anymore and the questions start coming: So do you have a job yet? What’s your plan? Are you dating anyone? How does your 401k look for retirement? (Ok, a little dramatic on my part.)
But the sad part is once you’ve done your obligatory visits for being away for a year; you’re sitting in your childhood bedroom and realize nothing has changed. You’re glad everyone is happy and healthy and yes, people have gotten new jobs, boyfriends, engagements, etc., but part of you is screaming don’t you understand how much I have changed? And I don’t mean hair, weight, dress or anything else that has to do with appearance. I mean what’s going on inside of your head. The way your dreams have changed, they way you perceive people differently, the habits you’re happy you lost, the new things that are important to you. You want everyone to recognize this and you want to share and discuss it, but there’s no way to describe the way your spirit evolves when you leave everything you know behind and force yourself to use your brain in a real capacity, not on a written test in school. You know you’re thinking differently because you experience it every second of every day inside your head, but how do you communicate that to others?
You feel angry. You feel lost. You have moments where you feel like it wasn’t worth it because nothing has changed but then you feel like it’s the only thing you’ve done that is important because it changed everything. What is the solution to this side of traveling? It’s like learning a foreign language that no one around you speaks so there is no way to communicate to them how you really feel.
This is why once you’ve traveled for the first time all you want to do is leave again. They call it the travel bug, but really it’s the effort to return to a place where you are surrounded by people who speak the same language as you. Not English or Spanish or Mandarin or Portuguese, but that language where others know what it’s like to leave, change, grow, experience, learn, then go home again and feel more lost in your hometown then you did in the most foreign place you visited.
This is the hardest part about traveling, and it’s the very reason why we all run away again.
Sååå himla tragiskt. Det är en man vi jobbar mycket med och han är världens snällaste alltså. Rar, trevlig, ambitiös och genomsnäll.
Innan Julia och jag åkte hem köpte vid en säck majsmjöl och en dunk matlagningsolja som vi gav honom. Samma dag vi åkte lämnade vi över en ryggsäck vi inte behövde och pengar vi hade över (ca 200 SEK). Det är så härligt att ge bort saker då man vet att det verkligen kommer till nytta.
Jag hoppas han inte behövde gå hungrig månaden efter i alla fall...
Skriver alltid dagbok då jag är i Malawi. Läste igenom den som jag skrev vid senaste resan i augusti 2013 och vissa stycken kände jag att jag ville dela med mig av.
För kännedom: Sista kvinnan vi besökte var död nästkommande dag.
"When I'm with you guys, it's like I'm in a world of magic where laughter never ceases throbbing"
Aouch, Malawi- och Sydafrikalängtan är too much för tillfället... Puust, vet liksom inte var jag ska ta vägen. Eller egentligen längtar jag ju inte till landet Sydafrika utan det är att hälsa på min finfina Malawivän Gibson jag längtar efter. Måste skriva av mig lite här i alla fall...
Skrev till Gibson och min andra finfina Malawivän Alumbeni (som bor kvar i Malawi) att jag saknade dem tokmycket och att det är dumt att vi bor så långt ifrån varandra. Och deras kommentarer alltså, de där två jönsarna får mig att spricka upp i världens stösta leende men de får också mina ögon att tåras...
Gibbe: I think its high time that you come and stay in Africa thats the only way we will be close to each other!
Vore ju underbart att bo i Malawi, men jag vet inte hur det ska gå till. Måste ju försörja mig på något sätt plus att jag då kommer sakna allt och alla jag tycker om i Sverige. VARFÖR KAN INTE ALLA BARA BO I SAMMA LAND? Suck.
Sedan pratade vi lite om allt roligt som har sagts då vi umgåtts:
Gibbe: its quite amazing that you can remember some of the things that made us laugh like crazy!!!.
Alu: Hey guys,your conversation make me feel like turning back the days we spent together...Let the time fly,the funny was just everywhere!!!! When am with you guys,it's like am in a world of magic where laughter never ceases throbbing..kkkkk Miss your company indeed.
Alltså, Alumbeni är ju otrolig. Den understrukna meningen alltså... Vad fasen, jag börjar gråta ju.
Vi har verkligen alltid så himla roligt tillsammans. Jag, Gibson, Alumbeni och Julia. We are the fantastic four. Och det känns tungt att vi inte får återförenas allihopa det här året eftersom Gibson måste bo i Sydafrika.
Ahja, 100 dagar kvar till jag står på Malawisk mark (och ytterligare 5 veckor tills jag får träffa Gibson). Det borde jag ju klara av!
Drömde för ett tag sedan att jag var i Malawi. Men det var inte som mina vanliga Malawidrömmar... Jag kommer ihåg hur jag drog på mig en svart klänning och hur magen bara hängde som en säck ner mot låren. Hahaa! Jag hade helt plötsligt fått en lös tjockmage.
Det jag tänkte på var "Men neeej, varför just nu och varför här? De tycker ju redan att jag är tjock"
Hahaa, undrar om jag börjar få lite orlig för alla kommentarer jag kommer få... Sist fick både Julia och jag kommentarer som dessa:
"Oh, you are so big now!"
"What happend with you guys in Sweden? You are so big now"
"Moa, you are just getting bigger and bigger and bigger"
"You love food to much"
"You look so much bigger now"
"Isaac, what is she saying" "She's saying that you look fat"
Några bilder sedan första gången jag var i Malawi, 2010/2011. Kolla särskilt in smalarmarna mina.
Här är en bild från senast, 2013...
Men tur att jag blivit lite starkare med tiden också...
Helt sinnessjukt att flera tusen barn död av diarré varje dag i världen. Herre och fru gud alltså! Så himla orättvis värld. Det skulle ju liksom aldrig hända att vanligaste dödsorsaken bland barn i Sverige var diarré.
Men vad gör man då det inte finns rent vatten? Hmm, borde kanske sadla om och bli brunnsborrare. Snacka om meningsfullt arbete.
Och här kan jag duscha hur länge som helst i dricksvatten och till och med spola bort min skit i rent dricksvatten. Sååå sjuuuukt! Vet inte vad jag ska ta mig till...
Min högsta önskan, min största dröm, det jag vill allra mest... Ja, det är att min vän Gibson ska få en chans att komma till Sverige.
Jag har kollat upp alla möjligheter men ser inget ljus i tunneln. Det känns så himla hopplöst att jag blir matt...
Visst, jag kan fixa så att han får komma hit och bo här i tre månader som turist. Men jag vill att han ska kunna få ett eget liv här. Lära sig språket, jobba, ha råd med ett eget boende och kunna försörja sig själv. Inte att han ska bli försörjd av någon annan och sedan skickas tillbaka efter några månader. Det känns bara elakt.
Den enda lösningen som jag ser nu är att jag startar ett företag och anställer honom. Och jaaa, det är ju en bit bort. Har liksom inte ens det på framtidskartan.
Att det ska vara så himla svårt. Att jag som är född i rika Sverige ska ha möjligheten att resa och se världen, men att Gibson som föddes i fattiga Malawi aldrig kommer få chansen. Han och många andra kommer aldrig i livet kunna samla ihop nog med pengar för att resa till ett land som Sverige och klara av att leva där.
Orättvist.
Vill så gärna hjälpa men vet inte hur. Hatar att känna mig så maktlös.
Jag kan sakna Malawi så intensivt ibland. Ibland så mycket att jag tycker att det känns värdelöst att leva i Sverige. Men då jag tänker efter så gillar jag livet här väldigt mycket också.
Det känns som två heeeelt olika världar. Önskar att jag kunde stå med en fot i varje och hoppa mellan när som helst.
Samtidigt har ju livet så mycket mer värde på något sätt i Malawi. Här lever jag liksom bara för att... Följer strömmen och kan i princip göra det som faller mig in.
I Malawi är allt så annorlunda. Det går inte att förklara helt enkelt... Tur det bara är fyra månader kvar tills avresa.
Den här bilden är tagen i Bangwe, i området där jag har boende och jobb. Fast Bangwe är väldigt stort och jag både bor och jobbar i en annan del. Då jag ser bilden kan jag ju förstå att folk undrar varför jag vill tillbaka... Skräp, ruckel till hus, utedass (hål i marken) och ingen bilväg.
Djur är häftiga men mänskliga relationer är det bästa
Fastnade framför en film från Ngorongorokratern i Tanzania. Jag var där i mars 2011 men mina vänner Julia och Susanna. Ett häftigt ställe må jag säga... Det var som att köra omkring i en enoooorm djurpark utan stängsel. Under kateogirin Malawi - Afrika finns bilder från då jag och brudarna var där.
Men det är inte turistattraktionerna jag saknar då jag tänker tillbaka på Afrika (främst Malawi) utan det är alla människor jag lärt känna.
Och känslan... Känslan av frihet och att kunna förändra människors liv till det bättre. Känslan av att hjälpa till. Känslan av att bidra till en bättre värld.
WOOOHOOOO! Jag och min vän Julia har nu bokat resa till Malawi. Ääääntliiigen! Det blir fem veckor i Malawi och sedan även två veckor i Sydafrika där vi ska hälsa på bästa Gibson.
Morsan följer med och håller oss sällskap de första två Malawiveckorna. Awesome! Längtar som en toook!
Hittade Hans Rosling på UR. Titta, titta, titta! Han beskriver situationen i världen så himla bra och förklarar också skillanden på fattiga och fattiga.
Om man sett Hans Rosling förr så tycker jag ändå att det var väldigt sevärt. Den här gången var det lite annorlunda och lite nya saker. Det sändes i onsdags den 19 februari, så det är det nyaste.
Jag gillade inslagen om Andre och Olivias familj i Mocambique speciellt mycket. Så himla likt Malawi alltså. Maten, kläderna, naturen, livsstilen...
För drygt en vecka sedan satt en pappa och hans son i Nyhetsmorgon och berättade om deras projekt: Bara ett hål.
De samlade ihop pengar och åkte till södra Etiopen där de borrade just ett hål. Med hjälp av borrningen får nu 500 människor tillgång till rent vatten. Tidigare var de tvungna att gå åtta timmar för vatten som inte ens var rent...
Hur fint som helst ju! Rädda liv med rent vatten.
De visar att det är möjligt att förändra i världen om man bara vill. Det går och det gör skillnad!
Blir så glad över sådana här människor! Heja heja, fortsätt så!
Så himla underbart att killen har funnit meningen med livet och vill fortsätta att rädda liv resten av livet.
Jag skickade ju ett paket med posten till min rara Malawifamilj i julas. Det kom fram i fredags och igår postade min Malawimamma den här bilden på Facebook:
Såg bilden på en föreläsningen och efter det kunde jag inte koncentrera mig utan tittade bara på bilden... Då min Malawimamma sedan skrev att jag är deras syster höll jag på att avlida. Blev så fruktansvärt glad och fick tårar i ögonen. Att de ser mig som storasyster alltså... Jag dör snart i lycklighetsdöden!
Ååh, mina småbröder... Saknar dem så! Saknar hela familjen, mina vänner och alla jag jobbat med.
Det är så himla svårt att leva i nuet när det enda jag tänker på är Malawi och att jag vill vara där.
Kan inte somna utan sitter och läser på om Sydafrika för fullt. I augusti planerar Julia och jag att åka tillbaka till Malawi för tredje gången. Kommer bli hur bra som helst och jag längtar som en tok!
Men istället för att åka hem på en gång som vi gjorde sist tänker vi istället åka till Sydafrika och hälsa på bästaste Gibson. Åååh, kommer bli så fantastiskt bra det med!
Men det bästa är ändå tiden vi får i Malawi. Att träffa min familj igen kommer bli underbart. Och att träffa Alumbeni igen! Alltså, jag kan inte ens beskriva hur mycket jag längtar... Det pirrar i magen, ögonen lyser, leendet når upp till öronen och jag får tårar i ögonen så fort jag tänker på att jag ska få träffa dem igen.
Och att träffa alla på BAHASI igen! Alltså guuud, jag vill vara där nu! Men på måndag, då ringer jag vår resebyrå vi alltid använt oss för att undersöka vad det finns för resor. Spännande!
Jag kan liksom inte leva i nuet då jag är här... Tänker bara på Malawi (och Gibson i Sydafrika) hela tiden.
Det känns så himla tråkigt då man tänkt ut en plan på hur man ska göra och sedan ändras en grej som man inte har kontroll över så att allt förstörs.
Suck.
Julia och jag hade ju planerat att åka till våra BAHASI-barn i augusti och sedan spendera september i Sydafrika med Gibson. Julia går ut skolan i juni och tanken var att jag skulle läsa en kurs på halvfart och distans i september.
MEEEN! Nu har de planerat om hela höstterminen så att den startar i september med en obligatorisk kurs på helfart och som inte går att få på distans.
What to do!?
Åh, hade ju tänkt boka resa nu i slutet av januari... Suck igen.
Måste verkligen tänka om nu. Det här förstörde ju verkligen allt. Har ju sett fram emot den här resan hur länge som helst! Eller sedan jag kom hem förra gången i alla fall...
Men har i alla fall börjat smida some business ideas with my best Malawian friends Gibson and Alumbeni. Haha! Tur att facebook finns för den internationella kommunikationen. Får se hur det går. Ingen av oss har tid och möjlighet att dra igång något nu. Om vår business kommer igång blir det tidigast om ca 10-30 år. Hihii...
Avslutar med en bild på en av mina underbara småbröder.
