Instagram

Jag vet att jag har några trogna följeslagare som fortfarande kikar in här lite då och då. Det är jättekul att blogga men känner att jag inte har den tid som jag vill lägga ner på det. Har egentligen jättemycket att skriva, särskilt om Malawiresan. 

Är däremot aktiv på instagram. Publicerar i och för sig mest bilder då jag befinner mig upp och ner... Där heter jag i alla fall moapavift. Har man inte instagram så går det att följa mig ändå om det skulle vara så.
1. Surfa in på http://websta.me/
2. klicka på SÖK
3. skriv moapavift
4. Voila, där har ni mig! 
Några av mina instagrambilder
 
 
 
 
 

Till Malawi

Idag åker jag till Malawi med morsan och Julia. Så det blir inga uppdateringar här skulle jag tro... Därmot på min facebook, på facebook-sidan Manja Pamodzi och förhoppningsvis även på min Instagram moapavift
 
Sköt om Sverige! 
 
 
 

Tågtröttheten och bröllopsinbjudningar

Känslan när man vaknar på tåget med öppet gap och kletig dräggelhaka...
Suck. Tre gånger på samma tågresa. 
 
Och sedan loggar in på facebook och ser att man blivit inbjuden till ett bröllop i Malawi på lördag. Till någon man inte ens känner... Whaat!? 
 
Är jag inbjuden bara för att jag en Europé eller för att jag är en sådan ljuvlig människa? Hmm... 
 
Det är konstigt det där, för jag har blivit bjuden till fler bröllop i Malawi än i Sverige. I Malawi har har jag spenderat 7 månader och i Sverige har jag bott i 25 år. 
 
 
 
 
 

Helgspan på de bästa svenska friidrottarna

Idag var det dags för SM i friidrott igen. Vi såg på kula, spjut, 200 meter, 400 m häck, 800 m, 5000 m, höjdhopp, längdhopp, tresteg och stafett. 
 



I fredags blev Jessica och jag TV-kändisar då vi skymtades i rutan några gånger... Jag lyckades ju även klä mig i blått som verkade vara innefärgen för dagen. 

Kändisrumpan
 
 
 
 

Alltid kul i Umeå!

Igår kikade jag på SM i friidrott. Var så klart tvungen att stå lite på händer för att visa vilken idrott som är roligast och bäst. Hade tighsen på mig ifall nu någon skulle bli skadad så jag hade haft chansen att hoppa in på 100 meter. 

Tyvärr kom världens åskoväder och regnskur. De svarta molnen bara flög fram så det kändes som om jag var med i Harry Potter och att dödsätarna var på väg mot oss. Sen kom en regnskur som beskrivs bäst som en dusch. 

 

Blev sedan bjuden på födelsedagståååårta! 
 
 
Och nu ska jag iväg och käka middag och sedan blir det utgång med födelsedagsbrudarna! Den här gången ska jag se till att inte förstöra kvällen genom att äta rå kyckling. 
 
Redo med födelsedagspresenterna i högsta hugg! Yaaay! 
 
 
 
 
 

Mer politik!

Kors i taket! Folkpartiet i Umeå har gjort Gymnastikens Hus till en valfråga... Vad fasen, måste jag ändra mig nu? 

Min viktigaste valfråga i kommunvalet är ju just en gympahall. För de träningsförhållanden vi har nu är sämst. 

 
 
 
 

SISTA JOBBDAGEN!

Idag är det sista jobbdagen! Bara halvdag dessutom... Eller knappt det ens. För 10 minuter över 11 går tåget till Umeå där jag kommer spendera helgen. Sista Sverigehelgen innan avfärden till Malawi på tisdag.

Handstående på jobbet i korridoren klädd med mina Malawityger.
 
 
På tal om Malawi så har jag fått fler tandborstar och tandkräm till BAHASI-barnen! 
 
 
 

En värld där allas röster räknas

 
Det är dags för förändring... 
 
Det är ditt val. 
 
 

Kloka Gustav Fridolin

 
Vilka svar ska jag ge till min dotter?

Gustav Fridolin (MP): Vi får inte låta flickors liv begränsas av rädslor och krav

Många är för jämställdhet. Men hur göra i praktiken, när det är ens egen dotter som räds att gå hem ensam på kvällen, eller undrar varför kvinnor tjänar mindre än män?

 

Sen kväll, man kliver av bussen nära där man bor. En kvinna kliver av och börjar gå åt samma håll som en själv. Innan man insett att hon ens är där finner man att man går på en nattlig väg bara några steg bakom en ensam kvinna.

 

Snabbt korsar man vägen, går på andra sidan eller viker av, undviker att bli stegen strax bakom henne. Man gör det på samma sätt som man kliver åt sidan för en barnvagn, eller ställer sig till höger i en rulltrappa för att de jäktade ska stressa förbi.

 

Så kan man se det, som ett ögonblicks artighet, som respekt för en annan människas integritet. Men ingen blir rädd för den som inte kliver undan för en barnvagn, medan en ensam kvinna lärt sig rädas en mans steg bakom sig.

 

Jag förstår inte dem som säger att de tycker att Sverige redan är jämställt. Visst, vi är bättre än många andra. Men varför ska hon som går framför mig behöva känna sig rädd? I sitt eget bostadsområde? Varför hon och inte jag?

 

Det är med feminism som med alfabetism. När man lärt sig läsa kan man inte sluta forma bokstäver till ord. När man börjat se ojämställdheten kan man inte blunda. Och som för så många andra män: Sedan jag blev pappa till en dotter ser jag ojämställdheten överallt.

 

Jag läser att hälften av alla åttaåringar ogillar sitt utseende, och jag undrar vad jag ska säga till min dotter. Än är hon tre och lyckligt ovetande om det mesta av skönhetsideal, könsroller och andras uppfattningar. Tror jag. Hoppas jag. Men hur länge till?

 

Vad kan jag göra för att hon alltid ska känna att hon kan vara större än allt det där? Vad är en förälders kärlek mot en tidningshylla av retuscherade bilder, mot några elaka ord på rasten, mot ett helt samhälle?

 

Vad ska jag säga när hon börjar skolan och sakta förstår allt det där varje tjej tvingas förstå? Att hon förväntas svara bättre på frågorna som ställs i klassen. Men att hon samtidigt ska vara tystare. Att hon inte får må dåligt över alla de där idealen som trycks i oss. Men att hon inte heller får vara för glad. Att hon är sitt ansvar, men att grabbarna också är hennes ansvar. Att hon ska ta på sig att sitta mellan killar i klassrummet om de är för bråkiga. Men att hon inte får bråka själv.

 

När hon börjar tänka på vad hon vill bli, vad ska jag råda henne då? Att hon ska jobba med sådant som flest killar gör, där villkoren är bättre och lönen högre? Men om hon vill jobba i vården eller bli lärare, vad ska jag säga då? Jag kan ju inte gärna säga att det är fel. Själv tycker jag ju lärare är världens roligaste jobb. Men om hon frågar varför hon ska tjäna mindre än killarna hon leker med på rasten, vad svarar jag då?

 

När min dotter börjar läsa länkarna om överfall, våldtäkter, allt det där som skrämmer så djupt att jag knappt vill skriva orden. När hon hör om rättegångar där den som blivit utsatt blir utsatt igen medan de som borde dömts går fria, kommer jag säga åt henne att vara försiktig då? Vill jag att hon ska vara lite rädd? Vill jag att hon ska gå lite snabbare när en man från samma buss går några steg bakom?

 

Det är milsvid skillnad mellan att vara den vars liv begränsas av en påtvingad rädsla, och att vara den som framkallar rädslan. Men hela situationen, där på vägen hem är många mil ifrån hur någon av oss vill ha det. I ojämställdheten finns inga vinnare, bara olika stora förlorare.

 

Som ensam man kan jag bara ta andra sidan vägen. Som förälder försöka säga rätt saker till min dotter. Men ett jämställt samhälle där min dotter har samma chans som killarna hon växer upp med, där alla barn får växa till att bli dem de vill vara – det kan vi bara bygga tillsammans. Därför är jag feminist.

 

Gustav Fridolin

 

Debattartikeln hittade jag här


Hög igenkänningsfaktor

Hittade en text som jag tyckte passade bra: 

 

You see the world, try new things, meet new people, fall in love, visit amazing places, learn about other cultures – then it’s all over. People always talk about leaving, but what about coming home?

 

We talk about the hard parts while we’re away – finding jobs, making real friends, staying safe, learning social norms, misreading people you think you can trust – but these are all parts you get through. All of these lows are erased by the complete highs you experience. The goodbyes are difficult but you know they are coming, especially when you take the final step of purchasing your plane ticket home. All of these sad goodbyes are bolstered by the reunion with your family and friends you have pictured in your head since leaving in the first place.

 

Then you return home, have your reunions, spend your first two weeks meeting with family and friends, catch up, tell stories, reminisce, etc. You’re Hollywood for the first few weeks back and it’s all new and exciting. And then it all just…goes away. Everyone gets used to you being home, you’re not the new shiny object anymore and the questions start coming: So do you have a job yet? What’s your plan? Are you dating anyone? How does your 401k look for retirement? (Ok, a little dramatic on my part.)

 

But the sad part is once you’ve done your obligatory visits for being away for a year; you’re sitting in your childhood bedroom and realize nothing has changed. You’re glad everyone is happy and healthy and yes, people have gotten new jobs, boyfriends, engagements, etc., but part of you is screaming don’t you understand how much I have changed? And I don’t mean hair, weight, dress or anything else that has to do with appearance. I mean what’s going on inside of your head. The way your dreams have changed, they way you perceive people differently, the habits you’re happy you lost, the new things that are important to you. You want everyone to recognize this and you want to share and discuss it, but there’s no way to describe the way your spirit evolves when you leave everything you know behind and force yourself to use your brain in a real capacity, not on a written test in school. You know you’re thinking differently because you experience it every second of every day inside your head, but how do you communicate that to others?

 

You feel angry. You feel lost. You have moments where you feel like it wasn’t worth it because nothing has changed but then you feel like it’s the only thing you’ve done that is important because it changed everything. What is the solution to this side of traveling? It’s like learning a foreign language that no one around you speaks so there is no way to communicate to them how you really feel.

 

This is why once you’ve traveled for the first time all you want to do is leave again. They call it the travel bug, but really it’s the effort to return to a place where you are surrounded by people who speak the same language as you. Not English or Spanish or Mandarin or Portuguese, but that language where others know what it’s like to leave, change, grow, experience, learn, then go home again and feel more lost in your hometown then you did in the most foreign place you visited.

 

This is the hardest part about traveling, and it’s the very reason why we all run away again.

 
 
Men snart så får jag åka iväg igen! Wiihooo! 
 
 

86-årig blogg- och instagramfotograf

Mina tisdagar har verkligen sett likadana ut de senaste veckorna. Jobb till 16.50, sedan massage en timma och efter det ett besök hos mormor. 

Idag lärde jag mormor ta kort med min smartphone. Det tog ett tag tills det blev en någorlunda bild, men till slut så. Men inte nöjde hon sig med en mobilbild inte, nä hon var tvungen dra fram sin antika kamera med filmrulle och ta en till handståendebild på mig. Filmrullekameran var tydligen mycket enklare. 

 
 
Mormors gräsmatta är alltid nyklippt och när jag kom hem till mig så såg det ut som en vildvuxen äng. Så det blev att dra fram gräsklipparen. Första gången jag klippte på säkert två år. Var tvungen ringa pappa för att få tips på hur jag skulle få igång den, hahaa! 
 
 
 

Dille på bär

Dagens middag fick bli några portioner kvarg, banan och blåbär. Gott gott! Till efterrätt blir det svarta vinbär och hallon! 

 
 
Helgen har spenderats med gympaläger för mina Umeåtjejer! Allt gick jättebra tills de skulle hem och fick vänta på tåget i 13 timmar... 
 
Det är ju tur de är gymnaster och kan roa sig i väntan, men 13 timmar var lite väl länge... 
 
 
 
 
 
 
 

Meeeraaa maaaat

 
 
 

SuperMoa

Vill ju vara som den här tjejen igen:
 
Just för tillfället ( + sex veckor bakåt och två veckor framåt) trivs jag inte riktigt med var jag befinner mig geografiskt. Trivs inte heller med träningen och fritiden utöver min egen träning. 
 
Känner också att jag inte hinner med allt jag ska hinna med... Uff! Tiden bara springer iväg. 
 
Men snart blir det andra bullar! En och en halv månad i Malawi och Sydafrika och sedan tillbaka till den roliga vardagen där jag kan vara SuperMoa igen. 
 

Wahahhaa! Precis!

 
 
 

3 dagar i Umeå!

Gympa så klaaaart! Härligt då vi slipper släpa framoch plocka bort alla redskap varje träning. Men det är ju tyvärr bara i juni och juli den lyxen finns. Ge oss en gympa hall nu tack! 
 
 

Finmiddag! 


Passade på att flasha vitbenen på godispicknick utanför UxU-festivalen där vi lyssnade på Laleh.



Mitt godispicknicksällskap!


 
Grillmiddag med efterföljande handstående och sedan efterföljande spyattacker. "Råkade" nämligen äta en bit icke genomgrillad kyckling. Kände mig som ett fyllo på Allstar där jag grön i ansiktet gick till toaletten och spydde. Hade tur att ingen blev grinig då jag trängde mig i toakön... 

Så kan det gå! Men man kan ju inte tro att jag läst en kurs som heter Livsmedelssäkerhet. 
Det är ju inte första gången jag matförgiftar mig själv... 
 
 
 

Den känslan...

 
 
 

Malawiförberedelser

Har fått en hel del kläder att ta med till Malawi. Wiiie! 

 
Älskar Bamse-trycket!
 
Blir spännande att packa ner allt i väskorna och väga dem. Tror det börjar närma sig vår maxvikt nu på 6 x 23 kg. 
 
 
 

A female king

Fick för ett tag sedan ett tips av en vän att lyssna på den här låten. Mycket bra må jag säga. Lyssna på texten, speciellt där efter två minuter. 
 
 
 
Nu går den på repeat varvat med Lalehs Goliat. 
 
 
 
 
 

A touch of Africa

Jag har en sådan Malawilängtan nu så jag pyntade korridoren på jobbet lite idag. Det blev mycket bra! Personalen i korridoren på andra sidan blev lite avundsjuka... 

 
Tygerna är köpta i Malawi och i Tanzania. 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0