SWEDEN

Igår följde Julia och jag BAHASI-gubbarna till Blantyre. Vi skulle träffa företag som vi trodde kanske skulle kunna ge pengar/bidrag till BAHASI. Vi visste inte till vilka företag vi skulle, så vi var inte alls förberedda. Från BAHASI är de jätteglada att vi följer med på sådana uppdrag, för det är större chans att de får pengar/bidrag då vita personer är med. När företagen ser att det är vita människor/volontärer som jobbar med organisationen får de för sig att organisationen är seriös och att pengarna går dit dem ska.

Det är väldigt dåligt att det ska behöva vara så. Att vi ska följa med som några slags "skyltdockor" för att malawierna ska bli betrodda.

I alla fall så gick det inte bra för oss. De vi skulle prata med på företagen var inte där så vi måste återkomma någon annan gång.



När vi åkte hem såg vi en man med SWEDEN-tröja på minibusstaionen. Jag tog kort på honom och han blev glad.


Uppdatering: BAHASI

Nu har vi fått plåttak på toaletten! Så framåt går det. Köket har också börjat byggas i veckan, så jag ska dit på måndag och se hur det ser ut.

Förhoppningsvis börjar arbetet med att fixa golv och väggar till veckan.

Jag är inget djur på ZOO!

Idag åkte Julia och jag med BAHASI-gubbarna för att köpa river sand. Sanden behövs för att fixa väggarna i köket och toaletterna. Förra veckan köpte vi plåt och annat som också behövs. Det känns bra att det händer något och bilder kommer!

 

Vi vandrade senare till AYISE Youth Centre där skolorna i här i Bangwe hade Education Day. Det var flera hundra barn där och jag träffade Vic (sexåringen i min familj). Vi var hungriga så vi satte oss ner på marken bredvid lärarna från min skola. Barn flockades runt oss så en av lärarna gick runt med en tom vattenflaska och schasade i väg dem. Tyvärr gick lärarna i väg och då kom ju alla barn ännu närmare. Det kändes som om vi var djur på Zoo (fast utan galler). Barnen bara glor, vissa pekar, pratar på chichewa, skrattar och vissa till och med tar på oss. Inte kul alls. Julia fick dessutom stenar på sig, någon slängde något blött på hennes rygg och drog i hennes hår. Mig petade de mest på, till exempel på min rumpa.

 

Ibland vill man då bara hem.


Svenskar på TV

Min värdfamilj här i Malawi ser ganska mycket på TV. De har många utländska kanaler och ser ibland även nyheter från BBC och France24. Hittills har jag sett tre svenska herrar i teverutan och dessa är:


Henke Larsson



Zlatan Ibrahimovic


Och sist, men absolut inte minst...

Magnus Samuelsson


Magnus Samuelsson var väl lite otippad, men min familj gillar att titta på gamla avsnitt av Världens starkaste man.

Julia och jag...

Julia och jag bestämde oss för att stanna hemma i fredags medan de andra åkte till Blantyre för en utekväll. Jag gick till Julia där vi rostade nötter. Sen var det dags för middag. Det är inte den bästa maten hos Julia måste jag säga. Vi fick nsima, pasta i tomat- och löksås, benbitar i tomat- och löksås, fisk i tomat-och löksås och oljig sallad i tomat- och löksås. Efterrätten var i alla fall bra – vattenmelon. Efter maten gick vi in på Julias rum och smaskade i oss choklad från Sverige.

 

Tänkte ta sovmorgon på lördag, men familjen går ju upp så himla tidigt och väggarna är ju minimaltunna så jag hör ju allt oväsen. Vaknade före sju, men gick inte upp förrän halv åtta. Julia kom förbi och jag åt frukost och sen åkte mina värdföräldrar bort. Vi följde med Gibbe och de två barnen i familjen till marknaden. Jag bar lillpojken på ryggen hela vägen och så ska jag även bära mina egna barn i framtiden. Skitpraktiskt ju. Bara vira runt lite tyg och vips så sitter ungen fast. Hemma igen skalade vi jordnötter med Gibbes kompis Happy och sen åt vi lunch. Det blev friterad potatis, spagetti, kyckling med vitlökssmak och färsk vitkålssallad. Gott var det! Mango och banan till efterrätt var ju också hur gott som helst. Efter maten låg vi mätta och supertrött och degade i soffan. Då vi piggnade till tränade vi lite lätt på golvet med Gibbe och Happy. Träningen skapade lite mer plats i magen så då rostade vi nötterna som vi skalat. Vi åt även mango igen. Julia hade då varit hos mig i åtta timmar, så då gick vi till Julias hus. Jag stannade inte så länge, men jag hann få i mig både muffins och chokladkaka. Hemma fick jag resterna från lunchen till middag och papaya till efterrätt.

 

Julia och jag hela helgen. Även idag.


Sockerlandet

Malawi skulle man kunna kalla Sockerlandet. Det står alltid en stor fet sockerskål på bordet och när det är dags för te åker minst tre rågade teskedar i. De dricker alltså sockervatten. Själv dricker jag bara vatten med te.

Jag satt och pratade med han som lagar mat i huset för någon dag sen. Han frågade om vi hade en sockerfabrik i Sverige. "Njä, det tror jag jag inte", svarade jag. "Bra, för det hade nog gått dåligt för den fabriken. Den hade nog gått i konkurs", sa han då. Sen fortsatte det:
-Om jag kommer till Sverige, måste jag dricka te utan socker då?
- Nä, vi brukar alltid ha socker framme
ifall någon vill ha.
- Åh, vad bra för jag kan inte dricka te utan socker.

Jag köpte havregryn för några veckor sedan för att kunna göra chokladbollar. Någon dag senare då alla var i kyrkan gjorde jag min egen gröt! Hur gott som helst. Nu är det bara det att familjen har börjat koka den åt mig. Och eftersom jag befinner mig i Sockerlandet så används det socker i stället för salt. Jaja, det går att äta i alla fall.


Den här gröten gjorde jag själv, så den är sockerfri.

Åtta veckor i Malawi

Idag tänkte vi förlänga vårt visum igen... Då vi landade här i Malawi fick vi 30 dagar gratis, sedan fick vi betala för 30 nya dagar. Nu ville vi betala för resten av vistelsen, men nä, då går inte det. Vi måste betala för 30 dagar till och efter det kan vi förlänga visumet med 6 månader. Men efter 30 dagar, alltså i slutet av november, behöver vi inte visum för 6 månader. Fast då måste vi betala det i alla fall. Jäkla lagar, jag blir så irriterad. Vi blev lite buttra så åkte vi hem. Därför måste vi dit igen på måndag för på tisdag är sista visumdagen vi har.

Jag och Julia gick sen till AYISE Youth Centre, för min skola (Bright Era) sa att de skulle vara där hela fredagen och de ville att jag skulle komma dit. Men näe, så var visst inte fallet. Då vi kommer dit är stället folktomt. Kul. Det är ganska långt att gå och varmt var det också. Vi åt i alla fall upp vår lunch vi hade med oss och sen började vi gå hem. Vi hade tur för en bil med en en främmande gubbe i stannade och frågade vart vi skulle. "Namiyango", sa vi. Han skulle också dit, så vi hoppade in. Bilen skramlade som om allt var löst och det fanns så klart inga bälten. Men vi kom fram levande, så det gick ju bra.

Min mamma har alltid sagt att man inte ska åka bil med någon man inte känner. Men man behöver inte alltid göra som sin mamma säger.

I mitt hus

Sofforna i huset är alltid inklädda i tygöverdrag där det står något om Gud eller Jesus, vi ber bordsbön men mer än så är det faktiskt inte. Jag trivs!

Jag har inte ens följt med till kyrkan än. Ska nog försöka slingra mig ur kyrkbesöket på söndag också...


Regn + jordvägar = lervälling!

Satan i gatan, nu har det börjat regna också... Jag vill inte att regnperioden ska börja redan. Jaja. Har inget paraply heller. Nu är jag ju rädd jag ska smälta bort så mycket socker som jag har i kroppen efter allt godis jag vräkt i mig.

Ett tips är att läsa Julias blogg. Hon skriver så utförligt vad vi gör på dagarna. Själv orkar jag inte det...
(Nu är visst internet så segt att det inte går att länka till Julia, men ni borde finna en annan länk till henns blogg lite längre ner i vänsterspalten)



Men lägg av med att fritera maten då!

Igår åkte jag och Julia till Shoprite (typ ICA Maxi + att det är andra affärer runt omkring). Vi köpte en mapp och lite annat för att kunna hålla reda på alla papper om Bahasi. Vi vill ha full koll på ekonomin, så vi måste ha någonstans att förvara kvitton etc. Då jag är med Julia slutar det alltid med att vi köper något gott. Igår blev det Snickers och idag blev det en chokladmuffin. Vi satte oss på en handikapparkering och åt upp vårt fika och då kommer min värdpappa, pastorn, förbi. Mja, det var en lustig situation. Där satt vi på marken och gluffsade och han kom just ut från banken finklädd i kostym.

Nu har Julia och jag kommit överens om att inte köpa mer gottigottgott. Det är nog en bra idé. Då jag kom hem för lunch idag så fick jag höra ”Oh, you are getting fat”.


African albino

Jag kan ju säga att jag är lätt blekast här bland volontärerna. Jag känner mig som vitingarnas viting. Förra veckan fick jag flätor i mitt hår och en dag hade jag en traditionell klänning på mig. Jag var inte bekväm och jag kände mig utklädd.

Då jag kom hem till middagen tog jag ut flätorna och familjen undrad varför:
F: What is happening here?
Jag: I don't like the braids. I think I look like an african albino with them and this dress. I want to be a Swedish girl again!



Gaaah! Never again!

Cape Maclear


Det går inte att ha för mycket last i detta land...


Baobab-träd


Fisk-bbq på stranden


Snorkling



Om man tittar noga ser man de blå akvariefiskarna i vattnet


Jag är i Afriiiikaaa!

Tjuvar och banditer!

Ja, nu har jag internet men inte tillräckligt med tid för att lägga upp bilder. Måste bara berätta att då jag kom hem till familjen igår var det ingen hemma och dörren var låst. Så jag lämnade storväskan utanför köksdörren och gick till AYISE (campen/kontoret). Messade en familjemedlem i familjen och berättade att jag var tillbaka. Efter en timma ringde de upp så då sprang jag hem för att hämta datorn. Då berättade de att vi hade haft inbrott! Jises Amalia, tänkte jag då. Men tjuvarna hade inte gått in i huset utan de hade bara tagit tre jättestora vattentunnor och potatisar. Vi har ju en vaktom nätterna, en gammal gubbe som ligger och sover, men nu fick han sparken. Denna gång hoppas jag de anställer en vakt som håller sig vaken.

Vattentunnorna är ganska dyra och bra att ha. Då vi har vatten fyller vi tunnorna så det inte blir skrik och panik då vi inte har vatten.


Dessutom var det någon som stal Julias plånbok och Albertinas (volontär från Italien) medicin på en busstaion, men de hade väldigt tur och fick tillbaka allt.

TomatMoa

Det var en skön helg med sol, bad, fisk-bbq, snorkling och lite annat. Bilder kommer senare, för nu använder jag Julias dator eftersom min inte vill fungera tillsammans med internet. Jaja...

Min rygg ser ut som om den skulle kunna lysa upp ett mörk rum med ett mysrött sken. Cancervarning känner jag... Usch då. Ändå änväde jag skolskyddsfaktor 50 och 85+ på överkroppen och 30 på benen. Men så är det om man är albinoblek som jag.


Hemma är det snö och här känns det som om jag är i en ugn

Jase. Tänkte lägga upp bilder, men icke sa nicke. Internet är så långsamt att det avbryts och Skype fungerar inte heller.

Jag mår bra, förutom att jag har fulla huvudet med snor. Men de flesta volontärer här är sjuka nu... Imorgon sticker vi till sjön igen, Cape Maclear. Ska bli härligt att sola och bada igen.


Det är vaaarmt. Sjukt varmt.


Helg, helg, helg

Ojoj, har kommer en summering av helgen:

Fredag: Med en handväska fylld med kamera, telefon, pengar, nässpray, Ibumetin, diarrétabletter och halstabletter var jag redo att gå på middag och konsert. Middagen var stark men god. Konserten var mindre bra för Susannas kamera blev stulen så vi åkte hem innan det riktiga bandet började spela. Ändå var klockan 23.45 då. Från AYISE tänkte jag och Julia att en vakt kunde följa oss hem till våra familjer, men de ville inte för de sa att det var så osäkert att gå på natten. Jaja, då var det bara sova i samma kläder och smink på kontoret då.

Lördag: Gick hem före 7 på morgonen och då var alla uppe och vi hade främmande. Jises! Pappa min hade trivts bra här, men deras dygnsrytm passar inte riktigt mig. Vid åtta åkte jag och Julia in till Blantyre där vi köpte tyger och handgjorda trägrejer. När vi kom hem vid lunch var ingen hemma hos mig så jag var utelåst. Gick till Julia där jag fick lunch och eftermdidagste. Stannade där fram till kl 18. Jag var så sjukt mätt då att jag inte ens åt middag, utan jag gick till sängs i stället.

Söndag: Alla drog till kyrkan på morgonen och jag blev ensam kvar. Gjorde mig en havregrynsgröt och det var gudomligt gott. Tvättade massa kläder och sen kom familjen hem och vi åt lunch. Julia och jag gick till Bahasi för ett möte som blev två timmar försenat (Malawi time) och sedan blev vi bjudna på BBQ-fest hos en av medlemmarna. Hon var indisk och maten var supergod. Grillat kött och kyckling som smakade hur bra som helst. Dessutom hade de en sallad! Första gången jag ätit en vanlig sallad i det här landet.


Mjo. Kul har det varit! Nu ska vi springa i väg på möte igen...
Tjoflöjt!

Positiva tankar

Jag och Julia hamnade längst fram i minibussen från Blantyre och hem i lördags.
Julia: Ja, nu är det ju vi som dör först.
Moa: Mmm...
Julia: Då behöver vi ju inte lida i alla fall.


Jag längtar efter Konsum och all maten

Jag är så sjukt less maten här. Det är samma mat hela tiden. Kycklingen tillagas alltid på samma sätt, biffen på samma sätt, fisken på samma sätt, det är samma sås och samma sallader. Ingen variaton. Till det får man nsima, friterad potatis, kokt potatis, ris eller spagatti. Oftast är det ris.

De använder inga kryddor och ingenting. Okej, vitlök till kycklingen och det är jag väldigt tacksam över.


Friterad potatis, friterat ägg och oljig varm sallad.


En fisk, ris med en oljig tomatsås och två olika varma oljiga sallader


Kyckling, ris och oljiga ärtskidor.


Allt har samma smak, förutom ägget som var lite salt.


Sjukling

Jag har inte mått så bra sedan i tisdags. Har inte jobbat överhuvudtaget sen i måndags... Igår mådde jag som sämst, och sen fick jag diarré på kvällen/natten. Tog Dimor kl 2 i natt, och nu är det bättre. Jag mår som en kung! (om jag bortser från att jag har ont i halsen, öronen känns svullna, huvudvärk, ryggvärk och benvärk).

Och så måste jag ju bara säga att det värsta med att ha diarré här att väggarna i huset är så tunna, så familjen hör ju allt. Det rosa toapappret är kasst. Toadörren går inte att stänga helt och det finns inte ens ett handtag, så låsanordningen är att lägga en stor sten för dörren. Rinnande vatten finns ju inte alltid, så vissa gånger går det varken att spola eller tvätta händerna. Fräscht.


Igår fick jag åka in till Limbe postoffice och hämta två stora paket som mamma skickat. TACK! Det var hur mycket godis och choklad som helst. Sen så var det massa leksaker som jag ska ge till Bahasibarnen och t-shirts, kepsar och nyckelband från kommunen. Tyvärr kunde jag inte äta så mycket godis eftersom jag mådde illa. Jag bjöd hemma i familjen och de tyckte om allt förutom lakrits, mina favoriter.

Paketet gjorde verkligen min dag! Annars så kände jag mig mest som ett vrak.



Nästan allt som fanns i paketen.


Hjälp oss hjälpa barnen

Nu är det ju så att jag och Julia jobbar på ett slags barnhem som heter Bahasi. Nu har det flyttat till en annan byggnad som ser ut så här:


Detta är toaletterna. De går inte att rengöra för väggarna är leriga och golvet är av jord. Dessutom finns det inget tak. För att fixa väggarna, cementgolv och tak behövs cirka 10 000MK vilket är ungefär 500 svenska kronor. Sen så finns det ju ingen riktig dörr heller, men dörr är lyx.


Detta är köket. På den här bilden kokas det bönor över eld. Här finns inte heller ett tak, så jag undrar ju hur det kommer gå då regnperioden börjar.


Här är ett av klassrummen. Jag vet inte varför det är en stor hög med tegelstenar där. Hålen i väggen tror jag är någon slags ventilation. Golvet är jord, väggarna är mörka och det finns ingen elektricitet så det är väldigt mörkt. Julia och jag skulle vilja att golvet var av cement och väggarna målade i en ljus färg. Detta kommer kosta 238 550MK vilket är näst intill 12 000 svenska kronor (beräknat för hela byggnaden; två klassrum, kontor och en vattenränna).


Samma klassrum där en av flickorna ligger och sover på en slags vassmatta. Det enda som finns i rummet är vassmattan och tegelstenshögen.


Det andra klassrummet. Barnen har just ätit sin förmiddagsgröt som är bland det värsta jag någonsin smakat. Även här en tegelstenshög och vassmattan.


Här syns hela Bahasi-byggnaden.


Vi skulle så hemskt gärna vilja fixa till golvet och väggarna. För då det är gjort kan vi köpa svarta tavlor, hyllor, leksaker, böcker, pussel med mera.


Känner du för att hjälpa till? 100 svenska kronor är 2000MK och det är väldigt mycket här.
Strunta i att köpa godis och ge pengarna till barnen istället. Dessa barn har ingenting.
Ingenting.


Kontakta min mamma om du känner att du vill ge en slant. Om du inte vet vem morsan min är, skriv en kommentar och lämna din mailadress så mailar jag dig!

Tack!

Man kanske inte ska borsta tänderna i sjövatten...

Vaknade 4.20 idag och frös jag och mådde illa. Kunde inte somna om och gick upp en timma senare. Fick gå på toa tre gånger på morgonen och det gjorde ont i magen och jag började svettas. Ryggen värkte och jag fick huvudvärk. Kl 6 sa jag hejdå till Alumbeni som åkte i väg från familjen, så jag vet inte om jag kommer träffa honom mer. Jag beslutade mig för att stanna hemma från jobbet idag, vilket var skolan Bright Era. Inte kul om magen börjar bubbla och vrida om och så finns det inga toaletter man kan sitta på. Fick ett sms från Julia att hon också var sjuk och stannade hemma. Så nu börjar vi misstänka att det är något från sjön som gjort oss sjuka.

Ja, nu känner jag mig i alla fall lite bättre. Kanske för att pastorn, min värdpappa, bad för mig.
Eller så inte.

A bad and a really nice weekend

Om du inte orkar läsa så är här en sammanfattning: hemska bussturer, osäker sovplats, apor, flakåkande, sol, bad i Malawisjön, paradis, egengjord mat och mango.

 

Torsdag: Julia och jag gav oss i väg hemifrån vid åttatiden på morgonen. Vi fick med oss lite mat från våra hem, bananer, banankaka, apelsiner, smörgåsar, morötter, tomater, lök och majsmjöl. Vi tog först minibuss från där vi bor till Limbe, där vi bytte till en stor en. Där fick vi sitta i en timma innan bussen åkte i väg, för här har inte bussarna vissa tider utan de åker när bussen är full. Innan bussen åkte var det en predikan, de bads böner, en gubbe skrek hej vilt och alla sjöng. Allt var givetvis på chichewa så vi förstod ju inte ett skvatt. När bussen började rulla i väg förstod vi varför alla bett, det var ju en galen chaufför och det gick sjukt snabbt. Jag och Julia satt längst bak där det var fem små plaster, men vi var sex personer. Det stod även folk i mittgången. Ibland var vägen så guppig så vi flög upp från sätet och tjoade till.

 

Resan tog cirka sju timmar utan kisspaus, för vi vågade inte gå ut ur bussen då den stannade. Bussen hade sitt sista stopp på ett ställe som heter Monkey Bay, men vi skulle längre till Cape Maclear (alltså Malawisjön). Men klockan började närma sig skymning så vi vågade inte fortsätta. Tre killar kom fram till oss och var jättetrevliga. De pratade lite om Sverige och verkade pålitliga. De sa att de skulle visa oss ett ställe där vi kunde bo, men då de visade en vanligt ruckelhus utan skylt eller någonting fick vi lite kalla kårar. Vi gick istället till ett ställe vi sett i min guidebok (fortfarande hade vi killarna efter oss), men det var fullbokad. Det lät väldigt mystiskt, så vi tror att killarna sa till receptionsgubben att säga att det var fullt. De kanske mutade honom eller nåt. De pratade ju chichewa så. Killarna visade oss ett annat ställe, det såg inte bra ut men vi tog det i alla fall. Det kändes som om det var någon himla bordell eller något. Det värsta var att killarna såg precis vilken dörr vi hade. Och rumsdörrarna går direkt ut, så det är ju hur lätt som helst att ta sig in utan att någon annan märker det. Speciellt när dörren bara är gjord av några plankor och fönstret är utan hasp och går inte att stänga. Julia tog fram en tops och stängde fönstret med hjälp av den. En tops. Som tur var var det också galler, men ändå. Vi sov inte bra den natten, men vi överlevde åtminstone.

 

 

Fredag, lördag:

Det blev inget morgonpissande för mig för toaletterna var snuskiga och spolningen fungerade inte. Så det var bara att hålla sig. Vi handlade frukost och satte oss och åt på busstationen. Killarna kom så klart dit och var irriterande, ville sälja målningar och fixa skjuts åt oss till Cape Maclear. Till slut fick vi oss en bil, men det var sjukt dyrt. Men vi såg i all fall apor på vägen dit. Väl framme var det som ett paradis. Stället vi bodde på var skitfint! Precis vid stranden, eller på stranden rättare sagt.

 

Albinon försöker få färg.

 

Vi bodde i hyddan längst till vänster

 

Så fredag och lördag blev det sol och bad. Vi lagade även vår egen mat, för stället hade ett kök. Till lunch åt vi nudlar, till middag morötter och bröd med tomat på. På lördagen blev det rostat bröd till frukost, ris med morötter och tomater till lunch och av majsmjölet gjorde vi nsima med äggröra till middag. Sen så köpte vi även tre mango för 1,50 och 1 kg rostade och saltade nötter för 10 kr. Mangon är så himla god även då den inte är helt mogen ännu.

 

Söndag:

Vi gick upp kl 5 för vi hade hört att bussarna skulle gå vid sex. Men då vi skulle ta vår matpåse från kylen så var köket låst och han som hade nyckeln var inte där. Vi var tvungna att vänta, och då vi till slut fick vår matpåse fanns det inga bussar kvar. Det blev att åka flak för våran del. Sedan fick vi byta och åka ett annat flak och den turen fick på cirka två timmar. Sjukt. Rumpan gjorde skitont och det var trångt som värsta hönshuset. Dessutom är det olagligt. Efter flakåkandet skulle vi byta till minibuss och på den busstationen var det fasansfullt. Bussinkastarna var galna och slet i oss, och var på oss som hökar. Vi hade en kille som försökte hjälpa oss och honom började de knuffa så jag trodde det skulle bli slagsmål. Det var rent obehagligt och när vi väl kom in i en av bussarna låste vi dörren och vevade upp rutan. Shit alltså, jag har aldrig varit med om något värre!

 

Ja, vi kom i alla fall hem efter många timmar. Då fick jag saft och kakor. Två timmar senare fick jag varm choklad och popcorn. Två timmar efter det fick jag middag.

Jag svälter inte.

 

Nu min rygg tomatröd och lite ömmande och jag hoppas att jag inte har fått snäckfeber.

 

 

Det här köpte vi för 24,50 kr:

4 runda stora bröd

8 ägg

1 lök

3 tomater

3 mango

 

Inget man kan klaga på inte.


RSS 2.0