Anpassningsbar magsäck
Igår var jag i Arvidsjaur där mina gymnaster tävlade Skol-DM. Jag flyttade satsbrädor, hejade på, gav dem konstruktiv kritik och såg allmänt viktig ut. Åt frukost på morgonen och åkte i väg strax innan tolv. Åt ett polarbröd under tävlingen och kom hem vid sju på kvällen. Var ensam hemma, det fanns inget gott i kylen, jag orkade inte börja laga mat och jag var egentligen inte särskilt hungrig. Min middag blev en apelsin, solrosfrön och några bitar choklad.
Jag måste alltså vara utrustad med en ultrabra mage som anpassar sig efter alla omständigheter. Vissa dagar kan jag äta hur mycket som helst och andra dagar då jag inte har tid eller tillgång till mat behöver jag inte äta mycket alls.
Min mage är bra, speciellt nu med den nya naveln.
En bild på några av tjejerna i min gympagrupp. Bilden är ett år gammal och jag vet inte om de ville vara med på bild här så jag censurerade lite.
Uppdraget slutfört
Veckan är inte slut än och jag är redan klar med veckans projekt, att klara Rubiks kub. Jag har vridit på den där kuben så mycket att jag nästan har skavsår på fingrarna, men det var det värt.
Nu sitter alla vid köksbordet och väntar på att mamma ska komma hem och fixa mat. Det kan inte vara lätt att vara mamma i en lat familj. Jag och Micke kommer nog ändå inte hinna äta något, för vi ska ju i väg och se Avatar. Det blir nog lussebullar och pepparkakor till middag för mig och apelsiner till Micke. Egentligen är jag sugen på nötkaka, men den har jag redan ätit upp.
På tal om mammor så känner jag tjejer i min ålder som redan har barn, är gravida och de som har planerat vad deras barn ska heta. Själv har jag inga sådana tankar. Jag vet bara vad min nästa hund ska heta, Ninja eller Trias beroende på kön. Mamma ska jag nog inte bli, känns lite jobbigt att vara gravid i nio månader och sedan pressa ut en liten skrikande minimänniska som växer upp och gör tvärtemot vad man säger. Näe, det är nog inget för mig det... Hundar kan man ju åtminstone få pli på och skulle man bli less så lever de ju inte så vidare länge.
Senaste hunden Julia
Bzz
Idag är jag hemma från skolan och knaprar halstabletter och andra roliga piller. Borde räkna matte och skriva ett personligt brev på engelska, men mitt huvud vill inte vara med. Det känns som om skallen är fylld med trögflytande honung, speciellt i öronen. Brevet måste för övrigt vara klart i veckan, för utan det kan jag glömma Afrika.
Moa: Mitt huvud känns som en bikupa fylld med honung
Mormor: Surrar det?
Hi hi...
Biomys
På torsdag ska jag, Micke och tre klasskompisar till mig se Avatar i 3D. Bio 3:an i Piteå är det som gäller. Sist jag var där gick jag in i fel salong. Det var tur jag hade en smart kompis som upptäckte felet innan filmen hann börja.
I made it!
Veckans projekt blir att klara den utan en fusklapp...
Dagens projekt
Idag ska jag lyckas knäcka kuben. Lycka till Moa!
Tomtefeber
Igår gick Micke till sina kompisar och lämnade mig ensam i lägenheten. Precis innan jag också skulle lämna lägenheten hittade jag en chokladtomte!
Det var ju så klart inte min tomte, utan det var Mickes som han fått av sin mormor. Men den var lika god för det. Han tjatar ändå om att inte äta onyttigt så när jag hade slukat tomtefar stoppade jag en morot i aluminiumfolien. Jag hoppas han blev glad.
Nagel i tårta måste ju vara bättre än mandel i gröten
Ikväll ska det ätas tårta med mina kompisar. Sist jag bjöd på tårta var det ett långt hårstrå i den. Den här gången är jag rädd för att det ska vara en nagel. Ska bli spännande att se vem som får den...
A F R I K A ?
Bilder från Nya Zeeland
Zdenka (min "rumskompis") och jag
Min gata
Jag ska tillbaka. Jag ska! Sverige är också bra, men... Jag har redan planer på nästa resa. Afrika lockar något förskräckligt. Så nu måste jag ju dit i sex månader. Hur ska detta sluta? Jag kommer aldrig hinna att vara hemma. Det enda som gör att jag tvekar är pojken min, jag vill ju inte lämna honom här hemma. Knepigt.
Afrika eller inte Afrika?
Shit, vad mycket det är att tänka på. Mitt huvud känns som om det är fyllt med en blandning av honung, skumtomtar och småskurvar. Hoppas inte så är fallet.
Ha ha!
Julkortet som jag skickade hem till mor och far
Där allt är som tidigare
Har varit hemma i ett dygn nu och det går hiskeligt fort så är man inne i vardagen igen. Allt är som vanligt förutom min navel som inte är sig lik. Det är ändå skönt att vara hemma, men Nya Zeeland var bättre. Ett litet tag till hade varit underbart. Det var ett underbart liv i ett underbart land.
Något som ska göras igen...
En härlig känsla att bara falla och inte ha någon kontroll alls. Bara slappna av och hoppas på det bästa.
Nu är det dags för pepparkakor, lussekatter och choklad. Jag missade allt julfika och julgodis och det måste jag ta igen nu. Sockret ska flöda.
On my way back
I en oändligt lång korridor i Hong Kong med en bortsprungen bror. Det finns dock WiFi och fina toaletter med bakgrundsmusik. Det gillas.
Auckland - Hong Kong - Frankfurt - Stockholm - Luleå
I'm home soon!
Inget navelludd i alla fall
Jag har upptäckt att min navel är borta. Kom fram till att den är under ett av plåstrena och att de måste ha dragit ut den arma blindtarmen där igenom. Nu känns allt så mycket värre. Min navel är liksom helig, ingen får röra min navel. Det är en sån himla otäck känsla och jag hatar det. Men nu har de alltså öppnat upp naveln och dragit ut tarmen där. Gaah! Åh, jag är helt förstörd. Min navel, min navel...
Det hade ju varit bättre om de gjort ett nytt hål och plockat ut den där. Då hade jag nog fått en vanlig sårskorpa som jag sedan klöst bort och fått ett ärr. Men naveln, fy bövulen... 
Mamma har lärt mig hur man gör med byxorna då man är gravid. Jag använder samma knep med min svullna mage. Nu ser det ut som om jag fått gulsot också.
Filmtajm
Jag och Joel sitter och tittar på film i hostlet som vi bor i.
Moa: Jag förstår inte varför de har blandat in Batman i den här filmen.
Joel: Det här är en Batmanfilm.
Moa: Jaha, ja men då förstår jag...
Jag gör verkligen allt för att få uppleva så mycket som möjligt
I onsdags hamnade vi i världens håla, Greymouth kallas det (väldigt passande namn). Det var blåsigt, kallt, hostlet var sluskigt och det kändes som om vi hamnat i Ryssland. Middagen vi lagade smakade skit och jag fick ont i magen. Dagen därpå åkte vi söderut till Franz Josef. Där var planen att åka helikopter upp till en glaciär. Mitt magont var dock var dock kvar och jag spydde tre gånger i toalettstolen och en gång på heltäckningsmattan och Joels fot. Det blev ingen helikoptertur upp på glaciären utan en ambulansfärd tillbaka till världens håla, men det var nog minst lika spännande. Jag blev av med blindtarmen och har nu tre hål i magen. Nu har jag provat på den Nya Zeeländska sjukvården och kommit fram till att den är helt okej, men att den inte slår den svenska. Vart är de elektriska sängarna någonstans?
Drogad i ambulansen
Hålen i magen
Önskar att jag mådde så här bra nu. Denna bild är tagen på julaftonskvällen.
Ops, I did it again...
I januari 1996 var jag och min familj på semester i Fuerteventura som är en Kanarieö. En av dagarna vi spenderade där gick vi upp på en gammal vulkan om jag minns rätt. Det var i alla fall en kulle eller ett berg fullt med lavastenar. Jag hittade en lavasten som jag tyckte om och ville behålla. Mamma frågade om hon skulle bära den åt mig, men det ville jag göra själv. Jag höll den i ett stadigt grepp i handen, trodde jag. På väg ner från vulkanen upptäckte jag att min hand var tom och stenen borta. Vi gick tillbaka en bit och letade min lavasten bland de andra miljoner stenarna. Mamma försökte hitta en annan sten som liknade den som jag hade, men ingen sten var lika bra som den första stenen. Jag var förtvivlad.
Det är inte enda gången detta hänt utan även en skyltsöndag hemma i Älvsbyn då jag måste ha varit i ungefär samma ålder. Vi köpte paket av en tomte och jag fick två små jättefina troll. Troll är liksom min grej eftersom jag trodde jag var ett troll då jag var liten och Trafiktrolle har alltid varit min förebild. I alla fall så gick vi Storgatan upp och ner och jag höll trollen i ena handen och mamma i andra. Plötsligt upptäckte jag att min hand var tom och trollen borta. Jag blev ledsen och fick ett nytt paket. Den här gången var det dock inga troll utan det var ponnyhästar. Jag har väl aldrig gillat hästar...
Nu har historien upprepat sig. Jag och Joel var på ett ställe som heter Mount Maunganui. Vi gick längs stranden och jag hittade en stor, fin snäcka som jag ville ta med mig hem till Sverige. Jag höll den först i handen, men började då tänka på mina tidigare upplevelser så jag stoppade den i säkert förvar i fickan på shortsen. Vi gick upp på berget som staden är uppkallad efter och då vi kom ner igen hade hade jag inte snäckan kvar. Helt otroligt!
