Har nu varit här i Malawi i snart två dagar. Flygresan gick bra förutom att allt vårt bagage blev kvar i Johannesburg. Så nu har jag haft samma kläder i fyra dygn. Jag svettas som en gris och luktar som en gris.

När vi anlände i sent i torsdags fick jag på en gång åka hem till min familj, Mbale. De var jättetrevliga, men jag var som en zombie och stupade i sängen. Mitt rum är väldigt lätt att beskriva för er som undrar hur det ser ut. Det är en säng, gardiner i fönstret, en glödlampa och tre spindlar i taket. Inget mer. De har bara rinnande vatten ibland, men aldrig i duschen. I duschen bor det för övrigt en jättespindel och det gäller att ösa vatten över sig. Men det går bra, nemas problemas. Jag äter allt som serveras och jag dricker vatten direkt från kranen. Det verkar fungera bra för än så länge bajsar jag i normal konsistens.

Igår var det en välkomstfest för oss och en hejdå-fest för volontärer som ska åka. Det var trevligt och det blev mycket dans. Mina värdföräldrar (som jag inte hunnit se mer än på ankomstkvällen) var också med med jag kände inte igen dem och de sa aldrig hej. Jag hann träffa min värdpappa som snabbast idag på morgonen och då sa han att de hade suttit och ätit mitt emot mig, Julia och Susanna. Hö hö. Kul att inte känna igen sin familj. I alla fall, när jag åkte hem från festen klockan ett i natt, blev jag skjutsad med bil av någon för att det är inte säkert att gå hem på egen hand och dessutom hittar jag inte heller. När jag skulle öppna dörren till huset var det låst. Jag knackade och ropade, men ingen öppnade. Efter cirka 10 minuter gick jag och knackade på föräldrarnas sovrumsfönster och då blev jag insläppt. Det var faktiskt lite läskigt, för jag hörde hur det gick någon utanför muren runt huset, och porten är aldrig låst. Jaja, det gick bra i alla fall.

Det är två pojkar i min familj, två och fem år. Femåringen är jättesöt och trevlig men jag har knappt hunnit träffa honom. När tvååringen såg mig för första gången skrek han till, började gråta och sprang i väg. När han såg mig andra gången hände samma sak. Sen har jag inte sett honom mer. Stackarn. Han har nog aldrig sett någon så blek som jag. Jag hoppas att det ska bli bättre när han får ett mjukisdjur av mig.

Det är så mycket som händer och jag har så mycket att berätta...
Ska försöka skriva lite varje dag!

MALAWIKRAMAR!