I januari 1996 var jag och min familj på semester i Fuerteventura som är en Kanarieö. En av dagarna vi spenderade där gick vi upp på en gammal vulkan om jag minns rätt. Det var i alla fall en kulle eller ett berg fullt med lavastenar. Jag hittade en lavasten som jag tyckte om och ville behålla. Mamma frågade om hon skulle bära den åt mig, men det ville jag göra själv. Jag höll den i ett stadigt grepp i handen, trodde jag. På väg ner från vulkanen upptäckte jag att min hand var tom och stenen borta. Vi gick tillbaka en bit och letade min lavasten bland de andra miljoner stenarna. Mamma försökte hitta en annan sten som liknade den som jag hade, men ingen sten var lika bra som den första stenen. Jag var förtvivlad.

Det är inte enda gången detta hänt utan även en skyltsöndag hemma i Älvsbyn då jag måste ha varit i ungefär samma ålder. Vi köpte paket av en tomte och jag fick två små jättefina troll. Troll är liksom min grej eftersom jag trodde jag var ett troll då jag var liten och Trafiktrolle har alltid varit min förebild. I alla fall så gick vi Storgatan upp och ner och jag höll trollen i ena handen och mamma i andra. Plötsligt upptäckte jag att min hand var tom och trollen borta. Jag blev ledsen och fick ett nytt paket. Den här gången var det dock inga troll utan det var ponnyhästar. Jag har väl aldrig gillat hästar...

Nu har historien upprepat sig. Jag och Joel var på ett ställe som heter Mount Maunganui. Vi gick längs stranden och jag hittade en stor, fin snäcka som jag ville ta med mig hem till Sverige. Jag höll den först i handen, men började då tänka på mina tidigare upplevelser så jag stoppade den i säkert förvar i fickan på shortsen. Vi gick upp på berget som staden är uppkallad efter och då vi kom ner igen hade hade jag inte snäckan kvar. Helt otroligt!

Nu har julafton och juldagen passerat. Jag och bror firade på bra med  
skydive och chill på stranden i Taupo. Vi lyxade även till maten på  
julaftonskvällen, kycklingwok stod på menyn. I vanliga fall är det  
tonfisk och nudlar som gäller.


Vi åt dock tonfisk och nudlar till lunch. Inte en dag utan denna fantastiska måltid.

Ursäkta den kontiga texten. Jag måste skriva på Joels iPhone, maila text och bild till min mail
och sedan kopiera in den här.

GOD JUL

Nu är Joel också här i detta land som vi ska upptäcka tillsammans. Sista skoldagen är avklarad och det känns lite sorgligt. Det blev i alla fall ett bra avslut med filmtittande. Vi såg Mamma Mia och jag skröt om braiga Sverige, schweizarna skröt om sin Toblerone de bjöd på och koreanerna hade inget gott att säga om sitt land…

Datorn får stanna hemma hos min hostfamily som vi återvänder till den 15:e januari. Innan dess ska jag ha hoppat Bungy Jump, det ni. Jag förstår inte hur jag kunde ge ett sådant löfte innan jag åkte. 134 meter är högt, extremt högt. Jaja, önska mig lycka till för nu kör vi!

Jag har ingen julstämning  detta år. Jag saknar mörket, snön, kylan, pepparkakor, lussekatter, glögg, elljusstakar och julstjärnor. Här är det sommar och det känns inte att julafton kryper närmare och närmare. Julpynt finns så klart här och var, men det känns så falskt. Det hänger snöflingor över Queenstreet - varför just snöflingor, det har väl aldrig snöat i Auckland?

Om man fortsätter en bit ner efter Queenstreet så har de en stor bubbla man kan gå in i och leka med en tomte och låtsassnö. Låtsassnö. Betala för skiten måste man också göra.

Det konstigaste av allt är att alla tomtar har så mycket kläder. Svetten måste ju bara forsa. Det hade varit mer passande med en tomte i röda badbyxor.