I januari 1996 var jag och min familj på semester i Fuerteventura som är en Kanarieö. En av dagarna vi spenderade där gick vi upp på en gammal vulkan om jag minns rätt. Det var i alla fall en kulle eller ett berg fullt med lavastenar. Jag hittade en lavasten som jag tyckte om och ville behålla. Mamma frågade om hon skulle bära den åt mig, men det ville jag göra själv. Jag höll den i ett stadigt grepp i handen, trodde jag. På väg ner från vulkanen upptäckte jag att min hand var tom och stenen borta. Vi gick tillbaka en bit och letade min lavasten bland de andra miljoner stenarna. Mamma försökte hitta en annan sten som liknade den som jag hade, men ingen sten var lika bra som den första stenen. Jag var förtvivlad.

Det är inte enda gången detta hänt utan även en skyltsöndag hemma i Älvsbyn då jag måste ha varit i ungefär samma ålder. Vi köpte paket av en tomte och jag fick två små jättefina troll. Troll är liksom min grej eftersom jag trodde jag var ett troll då jag var liten och Trafiktrolle har alltid varit min förebild. I alla fall så gick vi Storgatan upp och ner och jag höll trollen i ena handen och mamma i andra. Plötsligt upptäckte jag att min hand var tom och trollen borta. Jag blev ledsen och fick ett nytt paket. Den här gången var det dock inga troll utan det var ponnyhästar. Jag har väl aldrig gillat hästar...

Nu har historien upprepat sig. Jag och Joel var på ett ställe som heter Mount Maunganui. Vi gick längs stranden och jag hittade en stor, fin snäcka som jag ville ta med mig hem till Sverige. Jag höll den först i handen, men började då tänka på mina tidigare upplevelser så jag stoppade den i säkert förvar i fickan på shortsen. Vi gick upp på berget som staden är uppkallad efter och då vi kom ner igen hade hade jag inte snäckan kvar. Helt otroligt!