Fredag: Middagen/festen med de japanska volontärerna var trevliga. Det var även tre tyska volontärer och en man från Pakistan. Så det var ganska internationellt. Från AYISE var vi tre svenskar, (jag, Julia och Anna Klara), en korean (Youjoung) och hennes finska pojkvän.

Lördag: På förmiddagen var det Official opening of the school building. Alltså på BAHASI. Det skulle starta kl 9, men nu är vi ju i Malawi så det blev 10.30 istället. Lite surt bara för de som kommer i tid, till exempel min värdpappa som höll i the opening prayer. Utöver starttiden gick allt bra. Julia och jag höll ett vackert tacktal, både på engelska och chichewa vilket var uppskattat. Många kan engelska här, men långt ifrån alla. Engelskan är särskilt dålig bland de fattigare kretsarna, alltså typ alla som har med BAHASI att göra.

På kvällen hade vi internationella volontärer en fest för våra vänner på AYISE. Länder vi representerade då var Sverige, Sydkorea, Japan, Italien, Belgien och Malawi. Vi åt grillat kött, grillad korv (som min värdmammas kusin gjort), grillad aubergin, tzatziki, guacamole, bröd, vitkålssallad, rissallad, popcorn, nötter och kladdkaka. Vi hade musik och många dansade. Så det var ju en trevlig kväll det. Tyvärr så gick min och Julias ”hemeskort” hem innan vi ville hem, så det blev att sova över på AYISE.

Söndag: Vaknade 10.30, så det var nog bra att jag inte sov hemma för då hade jag vaknat senast 7 av allt oväsen. Ja, hela den dagen var bara en slöardag.

Och nu är det inte länge kvar. Det känns väldigt konstigt och sorgligt men ändå bra. Jag känner mig nöjd och stolt över min tid här i Malawi men det kommer blir skönt att komma hem och träffa nära, kära och äta god mat.

Jag kommer sakna värmen, att göra sitt eget schema, lugnet, frukten, nötterna och min värdfamilj. Det är kanske sista gången jag kommer träffa dessa fina människor.

Jag kommer inte sakna regnet, malawisk mat, Malawi time (African time) och människor jag inte känner som bara pratar med mig för att jag är vit.

Med idag, torsdag, är det tre dagar kvar. Shit! Sedan är det resa som gäller. Vi kommer som tur var tillbaka runt min födelsedag, 31 mars, för att samla nya krafter, packa väskorna och säga hejdå en gång för alla.

För övrigt så har vi gett i uppdrag till en snickare att göra 50 stolar till BAHASI. Tyvärr har priset för timmer gått upp, så stolarna kommer kosta 800 kwacha istället för 700. Typiskt. Men jaja.

Igår tänkte jag tanken att stolar kanske inte är så nödvändigt i alla fall, vi kanske kan lägga pengarna på någonting annat i stället. Men tänk egentligen så hemskt det hade varit om BAHASI hade varit i Sverige. Cirka 50 barn under fem år och en lärare i ett klassrum. Alla barnen sitter på golvet, de har inga leksaker, ingen elektricitet, inget rinnande vatten... Ja, det enda de har är några teckningar som hänger på väggarna. Klart ungarna ska ha stolar!

Det går inte riktigt att föreställa sig det i Sverige, för det skulle aldrig hända.