På tal om matlagning...

Det är så att jag är extremt känslig för lök. På hemkunskapen i högstadiet hackade jag lök till en måltid och sedan grät jag hela den lektionen och lektionen efter. En annan hemkunskapslektion där vi använde gullök lyckades jag slinta med kniven och träffa mitt finger som inte ville sluta blöda. Plåstren blödde igenom och jag fick stå med fingret under vattenkranen medan min matlagningskompanjon, rara Sara, lagade måltiden.

I höstas hälsade jag på rara Sara i Malmö, dit hon nu flyttat. En kväll när vi lagade mat skulle vi hacka en lök. Sara tog på sig hackandet eftersom hon kom ihåg hur det blir då jag ska handskas med dem. Det hela slutade med att vi båda stod och grät med röda, igensvullna ögon och var tvungna springa utomhus bort från löken.

Det var det värsta jag varit med om i lökväg. Himla mördarlök.

Nu har jag lärt mig. Solbrillor åker på när mördarlökarna ska dö.

Se den egenskapen som en gudagåva. Du kan säga upp dig på Konsum och ta (välbetalt) jobb som profesionell gråterska på begravningar, bröllop och andra begivenheter som kräver känslomässigt laddad miljö.

PS. Men glöm inte att ta ett stort parti lök med dig från Coopen före du dunstar. DS