Igår satt jag uppe ganska länge och pratade av mig med Alumbeni, min värdmammas lillebror. Behövde prata lite om att jag inte vill hem men att jag samtidigt vill hem jättemycket. Jag har blivit lite less på att vara här och längtar ju såklart hem till allt som finns hemma. Samtidigt vill jag inte hem för det känns jobbigt att komma hem. Dels för att jag/vi måste göra massa efterarbete om volontärtiden och dels för att jag vill börja plugga men jag vet inte till vad.

Vi kom fram till att jag har två alternativ att välja mellan.
1. Bo kvar hemma hos mina föräldrar och/eller hos min pojkvän till hösten 2012. Problemet då är att jag behöver ett jobb under denna period och det är ju inte det lättaste. Dessutom tror jag att jag kommer bli deprimerad om jag stannar i Älvsbyn ett helt år utan att göra något som jag egentligen tycker om och vill göra. Det positiva med detta alternativ är att jag förmodligen vet vad jag vill utbilda mig till och har förhoppningsvis mer pengar att röra mig med.

2. Börja studera något någonstans. Problemet är att jag inte vet vad jag vill studera och helst vill jag inte flytta längre än till Umeå. Vill jättegärna bo i Umeå, men jag har inte hittat någon utbildning som lockar där. Det positiva med detta alternativ är att jag kommer igång med studierna och blir desto snabbare klar.

Inget av dessa alternativ känns bra så jag välkomnar fler förslag.

Men om man jämför mig och Alumbeni så har jag inget problem att snacka om. Jag har det så himla sjukt bra. Alumbeni är 19 år och vill börja studera på collage/universitet, men det är svårt att ta sig in plus att det inte är gratis. I Malawi kan man vara sjukt smart och ha världens framtidsdrömmar, men de krossas eftersom man inte har rika föräldrar. I Sverige är det bara den egna drivkraften och huvudet som sätter stopp. Så jag ska vara så himla glad att jag ens har möjligheten att studera vidare.



Våren 2010, mitt i förberedelserna för volontärtiden.