Idag har jag gått omkring med en olustig känsla i magen. En sån där känsla man kan ha då man är nervös, förväntansfull eller då man känner sig orättvist behandlad. 

 

Men jag är varken nervös, förväntansfull eller orättvist behandlad. Eller möjligtvis förväntansfull. För idag har jag bestämt mig. Jag måste ta tag i mig själv, göra något vettigt och inte bara tänka på mig själv. Jag måste göra något för någon annan, jag måste göra något för en bättre värld och jag måste tillbaka till Malawi. 

 

Den olustiga känslan i magen är nog där mest för att jag inte vet hur jag ska gå till väga. Men det är ett senare problem. Nu har jag bestämt mig och problemen ska lösas. 

 

Har varit hemma från Malawi och Afrika i 16 månader nu. Lika länge som jag haft daglig huvudvärk. Under alla dessa månader har jag inte gjort ett skit för det jag jobbade för under ett halvår i Malawi (okej, jag skänkte pengar till organisationen vid jul, men det känns inte tillräckligt).

 

Jag har försökt leva i nuet, börjat pluggat, flyttat och börjat tänka så smått på framtiden. Men hela tiden, flera gånger om dagen, dras mina tankar tillbaka till det som jag upplevde i Malawi. Människorna jag lärde känna satte djupa spår i mitt hjärta och allt jag upplevde har stärkt mig som person och även förändrat en del av mig. Jag ångrar ingenting. Att jag valde att åka som volontär är det bästa jag någonsin gjort. 

 

Det är underligt att det ens blev som det blev. Jag hade inga planer på att åka som volontär, men halkade liksom in på ett bananskal och av en tillfällighet blev det Malawi. 

 

Någonting som är helt otroligt är hur något jag upplevde under ett halvår har kunnat etsa sig fast i mig så hårt att tankarna virvlar upp var eviga dag. Ändå har jag funnits här i världen i 23 år, men just dessa sex månader har gjort ett sådant enormt avtryck. 

 

 

Nu är det i alla fall slut med att leva i Sverige med skygglappar. Jag vet att förskolan med de föräldralösa och på annat sätt utsatta barnen behöver allt stöd de kan få. För någon som inte har varit där eller på något liknande ställe går det inte att föreställa sig hur det är. Det är omöjligt. Det är nästan ofattbart, även för mig som har sett det med egna ögon.

 

Jag känner liksom så här att har man möjligheten att hjälpa till och verka för en bättre värld så ska man göra det. Inte titta på medan någon annan gör det eller medan allt förfaller. På vilket sätt man sedan gör det är upp till var och en. 

 

Eftersom jag har varit i Malawi och jobbat med en organisation som har en förskola har jag ju världens möjlighet att fortsätta samarbetet och hjälpa till. Frågan är bara hur?