Ohlalaa, vad det är skönt att vara tillbaka igen! Men jag har en förmåga att skapa ett Moabehov där jag flänger omkring. Som hemhemma där gympamammorna säger "Vad skulle vi göra utan dig?", i Malawi där jag inte ens kan beskriva Moabehovet (fast där är de ju i behov av vem som helst som bryr sig och hjälper till) och här i Umeå där jag också behövs på gympan. 

 

Det här Moabehovet är ju kul, men samtidigt lite jobbigt... För när jag åker från ett ställe skulle jag kunna känna skuld (att jag inte kan stanna kvar och hjälpa till mer) och må dåligt över det. Eller så kan jag vara glad och tänka på hur bra jag är. 

 

Jag gillar alternativ två bättre. 

 

 

Smile to the world! Nu ska jag skriva på en rapport jag borde krisa över, men ska förbi IKSU en sväng först och så är det ju gympan ikväll. Wiiihooo!