Sen kväll, man kliver av bussen nära där man bor. En kvinna kliver av och börjar gå åt samma håll som en själv. Innan man insett att hon ens är där finner man att man går på en nattlig väg bara några steg bakom en ensam kvinna.

Snabbt korsar man vägen, går på andra sidan eller viker av, undviker att bli stegen strax bakom henne. Man gör det på samma sätt som man kliver åt sidan för en barnvagn, eller ställer sig till höger i en rulltrappa för att de jäktade ska stressa förbi.

Så kan man se det, som ett ögonblicks artighet, som respekt för en annan människas integritet. Men ingen blir rädd för den som inte kliver undan för en barnvagn, medan en ensam kvinna lärt sig rädas en mans steg bakom sig.

Jag förstår inte dem som säger att de tycker att Sverige redan är jämställt. Visst, vi är bättre än många andra. Men varför ska hon som går framför mig behöva känna sig rädd? I sitt eget bostadsområde? Varför hon och inte jag?

Det är med feminism som med alfabetism. När man lärt sig läsa kan man inte sluta forma bokstäver till ord. När man börjat se ojämställdheten kan man inte blunda. Och som för så många andra män: Sedan jag blev pappa till en dotter ser jag ojämställdheten överallt.

Jag läser att hälften av alla åttaåringar ogillar sitt utseende, och jag undrar vad jag ska säga till min dotter. Än är hon tre och lyckligt ovetande om det mesta av skönhetsideal, könsroller och andras uppfattningar. Tror jag. Hoppas jag. Men hur länge till?

Vad kan jag göra för att hon alltid ska känna att hon kan vara större än allt det där? Vad är en förälders kärlek mot en tidningshylla av retuscherade bilder, mot några elaka ord på rasten, mot ett helt samhälle?

Vad ska jag säga när hon börjar skolan och sakta förstår allt det där varje tjej tvingas förstå? Att hon förväntas svara bättre på frågorna som ställs i klassen. Men att hon samtidigt ska vara tystare. Att hon inte får må dåligt över alla de där idealen som trycks i oss. Men att hon inte heller får vara för glad. Att hon är sitt ansvar, men att grabbarna också är hennes ansvar. Att hon ska ta på sig att sitta mellan killar i klassrummet om de är för bråkiga. Men att hon inte får bråka själv.

När hon börjar tänka på vad hon vill bli, vad ska jag råda henne då? Att hon ska jobba med sådant som flest killar gör, där villkoren är bättre och lönen högre? Men om hon vill jobba i vården eller bli lärare, vad ska jag säga då? Jag kan ju inte gärna säga att det är fel. Själv tycker jag ju lärare är världens roligaste jobb. Men om hon frågar varför hon ska tjäna mindre än killarna hon leker med på rasten, vad svarar jag då?

När min dotter börjar läsa länkarna om överfall, våldtäkter, allt det där som skrämmer så djupt att jag knappt vill skriva orden. När hon hör om rättegångar där den som blivit utsatt blir utsatt igen medan de som borde dömts går fria, kommer jag säga åt henne att vara försiktig då? Vill jag att hon ska vara lite rädd? Vill jag att hon ska gå lite snabbare när en man från samma buss går några steg bakom?

Det är milsvid skillnad mellan att vara den vars liv begränsas av en påtvingad rädsla, och att vara den som framkallar rädslan. Men hela situationen, där på vägen hem är många mil ifrån hur någon av oss vill ha det. I ojämställdheten finns inga vinnare, bara olika stora förlorare.

Som ensam man kan jag bara ta andra sidan vägen. Som förälder försöka säga rätt saker till min dotter. Men ett jämställt samhälle där min dotter har samma chans som killarna hon växer upp med, där alla barn får växa till att bli dem de vill vara – det kan vi bara bygga tillsammans. Därför är jag feminist.

Gustav Fridolin

Debattartikeln hittade jag här.