Nu är det ju så att jag och Julia jobbar på ett slags barnhem som heter Bahasi. Nu har det flyttat till en annan byggnad som ser ut så här:


Detta är toaletterna. De går inte att rengöra för väggarna är leriga och golvet är av jord. Dessutom finns det inget tak. För att fixa väggarna, cementgolv och tak behövs cirka 10 000MK vilket är ungefär 500 svenska kronor. Sen så finns det ju ingen riktig dörr heller, men dörr är lyx.


Detta är köket. På den här bilden kokas det bönor över eld. Här finns inte heller ett tak, så jag undrar ju hur det kommer gå då regnperioden börjar.


Här är ett av klassrummen. Jag vet inte varför det är en stor hög med tegelstenar där. Hålen i väggen tror jag är någon slags ventilation. Golvet är jord, väggarna är mörka och det finns ingen elektricitet så det är väldigt mörkt. Julia och jag skulle vilja att golvet var av cement och väggarna målade i en ljus färg. Detta kommer kosta 238 550MK vilket är näst intill 12 000 svenska kronor (beräknat för hela byggnaden; två klassrum, kontor och en vattenränna).


Samma klassrum där en av flickorna ligger och sover på en slags vassmatta. Det enda som finns i rummet är vassmattan och tegelstenshögen.


Det andra klassrummet. Barnen har just ätit sin förmiddagsgröt som är bland det värsta jag någonsin smakat. Även här en tegelstenshög och vassmattan.


Här syns hela Bahasi-byggnaden.


Vi skulle så hemskt gärna vilja fixa till golvet och väggarna. För då det är gjort kan vi köpa svarta tavlor, hyllor, leksaker, böcker, pussel med mera.


Känner du för att hjälpa till? 100 svenska kronor är 2000MK och det är väldigt mycket här.
Strunta i att köpa godis och ge pengarna till barnen istället. Dessa barn har ingenting.
Ingenting.

Kontakta min mamma om du känner att du vill ge en slant. Om du inte vet vem morsan min är, skriv en kommentar och lämna din mailadress så mailar jag dig!

Tack!

Vaknade 4.20 idag och frös jag och mådde illa. Kunde inte somna om och gick upp en timma senare. Fick gå på toa tre gånger på morgonen och det gjorde ont i magen och jag började svettas. Ryggen värkte och jag fick huvudvärk. Kl 6 sa jag hejdå till Alumbeni som åkte i väg från familjen, så jag vet inte om jag kommer träffa honom mer. Jag beslutade mig för att stanna hemma från jobbet idag, vilket var skolan Bright Era. Inte kul om magen börjar bubbla och vrida om och så finns det inga toaletter man kan sitta på. Fick ett sms från Julia att hon också var sjuk och stannade hemma. Så nu börjar vi misstänka att det är något från sjön som gjort oss sjuka.

Ja, nu känner jag mig i alla fall lite bättre. Kanske för att pastorn, min värdpappa, bad för mig.
Eller så inte.

Om du inte orkar läsa så är här en sammanfattning: hemska bussturer, osäker sovplats, apor, flakåkande, sol, bad i Malawisjön, paradis, egengjord mat och mango.

 

Torsdag: Julia och jag gav oss i väg hemifrån vid åttatiden på morgonen. Vi fick med oss lite mat från våra hem, bananer, banankaka, apelsiner, smörgåsar, morötter, tomater, lök och majsmjöl. Vi tog först minibuss från där vi bor till Limbe, där vi bytte till en stor en. Där fick vi sitta i en timma innan bussen åkte i väg, för här har inte bussarna vissa tider utan de åker när bussen är full. Innan bussen åkte var det en predikan, de bads böner, en gubbe skrek hej vilt och alla sjöng. Allt var givetvis på chichewa så vi förstod ju inte ett skvatt. När bussen började rulla i väg förstod vi varför alla bett, det var ju en galen chaufför och det gick sjukt snabbt. Jag och Julia satt längst bak där det var fem små plaster, men vi var sex personer. Det stod även folk i mittgången. Ibland var vägen så guppig så vi flög upp från sätet och tjoade till.

 

Resan tog cirka sju timmar utan kisspaus, för vi vågade inte gå ut ur bussen då den stannade. Bussen hade sitt sista stopp på ett ställe som heter Monkey Bay, men vi skulle längre till Cape Maclear (alltså Malawisjön). Men klockan började närma sig skymning så vi vågade inte fortsätta. Tre killar kom fram till oss och var jättetrevliga. De pratade lite om Sverige och verkade pålitliga. De sa att de skulle visa oss ett ställe där vi kunde bo, men då de visade en vanligt ruckelhus utan skylt eller någonting fick vi lite kalla kårar. Vi gick istället till ett ställe vi sett i min guidebok (fortfarande hade vi killarna efter oss), men det var fullbokad. Det lät väldigt mystiskt, så vi tror att killarna sa till receptionsgubben att säga att det var fullt. De kanske mutade honom eller nåt. De pratade ju chichewa så. Killarna visade oss ett annat ställe, det såg inte bra ut men vi tog det i alla fall. Det kändes som om det var någon himla bordell eller något. Det värsta var att killarna såg precis vilken dörr vi hade. Och rumsdörrarna går direkt ut, så det är ju hur lätt som helst att ta sig in utan att någon annan märker det. Speciellt när dörren bara är gjord av några plankor och fönstret är utan hasp och går inte att stänga. Julia tog fram en tops och stängde fönstret med hjälp av den. En tops. Som tur var var det också galler, men ändå. Vi sov inte bra den natten, men vi överlevde åtminstone.

 

 

Fredag, lördag:

Det blev inget morgonpissande för mig för toaletterna var snuskiga och spolningen fungerade inte. Så det var bara att hålla sig. Vi handlade frukost och satte oss och åt på busstationen. Killarna kom så klart dit och var irriterande, ville sälja målningar och fixa skjuts åt oss till Cape Maclear. Till slut fick vi oss en bil, men det var sjukt dyrt. Men vi såg i all fall apor på vägen dit. Väl framme var det som ett paradis. Stället vi bodde på var skitfint! Precis vid stranden, eller på stranden rättare sagt.

 

Albinon försöker få färg.

 

Vi bodde i hyddan längst till vänster

 

Så fredag och lördag blev det sol och bad. Vi lagade även vår egen mat, för stället hade ett kök. Till lunch åt vi nudlar, till middag morötter och bröd med tomat på. På lördagen blev det rostat bröd till frukost, ris med morötter och tomater till lunch och av majsmjölet gjorde vi nsima med äggröra till middag. Sen så köpte vi även tre mango för 1,50 och 1 kg rostade och saltade nötter för 10 kr. Mangon är så himla god även då den inte är helt mogen ännu.

 

Söndag:

Vi gick upp kl 5 för vi hade hört att bussarna skulle gå vid sex. Men då vi skulle ta vår matpåse från kylen så var köket låst och han som hade nyckeln var inte där. Vi var tvungna att vänta, och då vi till slut fick vår matpåse fanns det inga bussar kvar. Det blev att åka flak för våran del. Sedan fick vi byta och åka ett annat flak och den turen fick på cirka två timmar. Sjukt. Rumpan gjorde skitont och det var trångt som värsta hönshuset. Dessutom är det olagligt. Efter flakåkandet skulle vi byta till minibuss och på den busstationen var det fasansfullt. Bussinkastarna var galna och slet i oss, och var på oss som hökar. Vi hade en kille som försökte hjälpa oss och honom började de knuffa så jag trodde det skulle bli slagsmål. Det var rent obehagligt och när vi väl kom in i en av bussarna låste vi dörren och vevade upp rutan. Shit alltså, jag har aldrig varit med om något värre!

 

Ja, vi kom i alla fall hem efter många timmar. Då fick jag saft och kakor. Två timmar senare fick jag varm choklad och popcorn. Två timmar efter det fick jag middag.

Jag svälter inte.

 

Nu min rygg tomatröd och lite ömmande och jag hoppas att jag inte har fått snäckfeber.

 

 

Det här köpte vi för 24,50 kr:

4 runda stora bröd

8 ägg

1 lök

3 tomater

3 mango

 

Inget man kan klaga på inte.

Apropå det...

 

...vatten, bröd och inga pengar. Julia och jag bor ju hos värdfamiljer. Familjerna får 20 000 kwacha i månaden för maten, alltså 5000 i veckan. De som bor på centret får också 5000 i veckan. Då jag och Julia åker bort över en helg betalar vi vår mat med våra egna pengar, alltså våra sparpengar. Om vi hade bott på centret hade vi kunnat använda våra matpengar. Samma sak är det om vi åker någonstans över dagen och man köper vatten, en chokladbit och en frukt. Då är det sparpengarna som åker. Så vi har börjat fundera på att flytta till centret just eftersom det kommer bli mycket billigare. Om vi skulle flytta tror vi till och med att vi inte skulle göra oss av med 5000 varje vecka. Det skulle ju vara hur bra som helst om man kunde spara.

 

Ja, så var det med det. Om flytten blir av, blir det i månadsskiftet november/december.

 

Jag gillar verkligen min familj. Titta bara hur glad jag är, trots att jag ser ut som en albino.

Idag är det varmt.

Ska göra en facebook till min käre vän Alumbeni och sen ska vi till skräddaren och hämta min klänning och min väska. Spännande.

 

Imorrn ska vi till Carlsberg, igen. Det är två nya volontärer, från Belgien och Italien, som har sin introduktionsvecka och därmed ett Carlsbergbesök. Så då hänger vi från Sverige på! Vi ska såklart jobba på förmiddagen och senare på kvällen är vi bjudna på middag hos Julias familj. Julias värdpappa är chef på AYISE, så han vill bjuda alla volontärer på mat.

 

Torsdag-fredag tar Julia och jag ledigt. Vi ska till Lake Malawi och glassa hade vi tänkt. Tyvärr tjänar vi ju inga pengar, så det blir väl att leva på vatten och bröd.

I lördags var det en dramafestival som jag och Julia tittade på. Det tog cirka 30 minuter att gå dit. Vi gick från mig drygt nio på morgonen och det var så sjukt varmt. Festivalen skulle börja kl 9, men det blev cirka 1,5 timma försenad. Typiskt Malawi. Den var en dramatävling mellan 6 skolor, men det var bara tre skolor som dök upp. Typiskt Malawi. Malin och Joel satt vid domarbordet och bedömde skolornas prestationer. Allting ägde så klart rum utomhus och det var så himla varmt. Det finns inget vatten på det där stället heller, för de har inte betalat vattenräkningen.

 

Mja. Vi gick hem vid lunch för att äta hos våra familjer och det var så sjuuuukt varmt. Det måste ha varit varmaste dagen hittills. Och så säger det att det ska bli varmare. Åhå jaja, jag kommer smälta bort.

 

Min värdmamma följde mig till en skräddare för jag köpte tyg för flera veckor sedan. Jag vill ha en klänning och en väska. Tyvärr fanns det inga bilder på klänningar så det blir spännande att hämta den på tisdag. Hoppas den passar bara. Och om den inte gör det så är det ingen fara, skräddaren skulle bara ha 60 kr för klänningen och 10 kr för väskan. Som hittat!

 

Söndagen började jag dagen med äggmackor och te. Då alla gick till kyrkan passade jag på att tvätta mitt reselakan, två badlakan, 14 klädesplagg, 14 trosor och 4 par strumpor. Jag tror det tog två timmar. Helt sjukt! Jag tvättar i kallvatten och har två baljor. Jag börjar med tvättmedel i en, flyttar över tvätten i den andra baljan för att skölja ut medlet, tömmer första baljan och fyller den med fräscht vatten för att skölja tvätten en sista gång. Jag är så himla glad att vi hade rinnande vatten, annars vet jag inte vad jag hade gjort för mina rena kläder var slut.

 

Julia kom förbi då jag hängde upp allt. Vi gjorde chokladbollar och drack Sobo pineapple (det är deras saft som är så god så). Chokladbollarna blev väldigt uppskattade, så det var kul.

 

Min favoritfamiljemedlem, mammans lillebror, Alumbeni ska flytta på onsdag. Så jag har varit mycket med honom i helgen. Han har pratat mycket om att spela UNO, för han vet att Susanna har ett, så vi gick till AYISE där hon numera bor och spelade några rundor. Skoj var det!

 

Igår kväll under middagen:
Jag: What is this (håller upp en kycklingbit)?
Familjen: That's gizzard. It's inside.
Jag: Ooh, okay...

Jaja, det fick att äta i alla fall. Åt ju det i Nya Zeeland också, men då var det skitäckligt. Här var det helt okej.

Mitt huvud är en röra. Igår var vi in till Blantyre för att förlänga vårt visum, men det blev inget av det för några tappade bort passen och sen han immigrationsverket stänga. Återvände idag, men fick bara 30 dagar. Sen har Julia och jag skrivit en massa för Bahasi. 3,5 timma tog det. Det är skittjotvigt så jag orkar inte förklara. Jag är dessutom hungrig och Alumbeni, han som jag tycker bäst om i min värdfamilj, ska flytta. Det är hans sista helg nu så jag ska göra chokladbollar till honom i morgon.

Ja. Annars är allt bra. Det är väldigt mycket att göra bara.

Var på barnhemmet/dagiset idag. Vi hade läget under kontroll idag ändå, så jag är nöjd. Men om det hade varit i Sverige hade det varit kaotiskt och fruktansvärt. Då jag gick hem för att äta lunch tänkte jag även tvätta, men det gick inte för det fanns inget vatten i kranen. Igår på lunchen tänkte vi baka en banankaka hemma hos min familj, men då gick det inte för det fanns ingen electricitet.

Nu hoppas jag verkligen att vattnet har kommit tillbaka, för jag är skitig och behöver duscha (ösa vatten över mig). Det är jordvägar här i området där jag bor och det dammar något fruktansvärt. Fötterna är alltid bruna och snoret är grått av allt damm.

Jag hade ett uppror i magen igår! Men bara under en timma... Jag kan verkligen vara lycklig för vissa av oss har magar som inte alls fungerar som dom ska.

Tyvärr så befann jag mig på ett möte under magupproret, så det var inte så lämpligt. Jag gick ut därifrån och besökta toaletten som bara var ett hål i marken. Jag ska fota någon dag så ni får se. Papper finns såklart inte heller, men jag går alltid runt med papper i väskan så det är inget problem. Toapapper, handsprit och en vattenflaska är allt man behöver.


Nu ska jag, Julia och Susanna försöka hitta på en dans som vi ska lära ut imorgon. Sedan ska jag hem till familjen där de ska lära mig baka banankaka. Kul!

Standarden och kraven sänks snabbt och kraftigt

I Sverige hade jag aldrig:

1. Suttit obältad i en taxi. Det vill jag inte göra här heller, men det finns oftast inte bälten. Finns det bälten är det bara själva remmen utan knoppen. Och finns knoppen så finns det ingenstans att spänna fast det.

2. Ätit burkskinka. Jag hatar verkligen det hemma, klarar inte alls av lukten. Det luktar hundmat, och jag håller alltid andan då jag ger vår hund mat. Men här äter jag det och det går hur bra som helst.

3. Ätit torkad spigg i tomatsås. Egentligen var inte smaken så dålig, det var bara det är det var så himla äckligt att äta huvudet, men ögon och allt.

4. Åkt minibussar som skramlar som om allt vore löst, dessutom obältad. Vill man ta sig någonstans här så är det liksom enda alternativet.

5. Låtit det vara tre spindlar i mitt sovrum. Jag hade bett någon ta bort dem på en gång. Men här är det annorlunda...

Den finaste minibussen ever! Fast ändå höll jag fast mig i sätet framför tills jag fick kramp i armarna och så intalade jag mig själv "Jag ska inte dö nu, jag ska inte dö nu" hela resan.

This Is Africa

Det har varit en bra helg. I fredags efter lunch åkte jag, Susanna och Julia in till Blantyre. Där hittade vi ett vandrarhem av något slag som låg centralt till och var helt okej. Det enda negativa var väl kackerlackorna. Det var tur att vi hade Susanna med oss. Hon har nämligen gigantiska, och då skojar jag inte, kackerlackor hemma i hennes rum hos värdfamiljen. Hon är härdad och dödade alla. Sedan sov vi med lyset tänt. Vi åt på en indisk restaurang så att hela vår månadspeng försvann. Men gott var det! Sedan gick vi ut... Tyvärr är det nästan bara prostituerade kvinnor som är ute. Ja, sen är det ju män då förstås. Så det känns ju lite sådär.

Lördagen spenderades på stan. Vi köpte målningar och handgjorda trägrejer. Jag tog ut 20 000 kwacha och handlade för 18 000. Det är ändå inte så mycket som det låter, 20 000 kwacha är ca 1000 kronor. Till lunch fikade vi och det var supergott. Äntligen lite chokladsmak! 30 spänn betalde vi för dessa tre läckerheter:



Middagen blev typ indiskt igen, men denna gång billigare och inte alls så gott. Vi sov även denna natt med lyset tänt.

Söndagen åt vi lunch till frukost och sen bakelser på det. Tog ut ytterligare 10 000, och det känns så himla hemskt  att ha så "stora" summor på sig. Vi köpte chokladbollsingredienser och sen åkte vi hem till Julia och där vi kletade och åt. Gott!

En bild på trägrejerna jag köpte:

Det är två tavlor och två set salladsbestick. På ena salladsbesticket ligger det en hårnål, bara så att ni kan bedöma storleken. Målningarna ska jag ta kort på senare. De är hur snygga som helst!

I förrgår på Bahasi kissade en av pojkarna på sig. Han satt ner på stengolvet och det blev en stor pöl. En av lärarna gick dit och lyfte undan honom och torkade sedan upp kisset med en snuskig trasa som jag aldrig tror dom rengör. Sedan fick han gå resten av dagen i dyngsura byxor, för här finns det inga blöjor och inga extrakläder.
Här finns ingenting...

Jase. Idag var ca 70 barn på Bahasi, en lärare, Julia och jag. Kanoners, eller så inte. Sen så fick vi reda på att de har tänkt dela upp gruppen i tre och att Julia ska ha en grupp och jag ska ha en grupp. Kanoners, eller så inte! Barnen kan ju inte engelska och vi kan inte chichewa. Dessutom är jag bara där tre dagar i veckan och bara på förmiddagarna. Vem ska ha barnen de resterande två dagarna och vem ska ha barnen på eftermiddagarna då varken jag och Julia är där? Hm, de tänkte visst inte så långt. Som vanligt.

Men det löser sig.

Jag har aldrig ätit så mycket ris som jag gör nu. Ris till frukost, ris till lunch, ris till middag, potatis till frukost, ris till lunch och ris till middag... De övriga i familjen äter oftast nsima till middag, men då kokar de ris speciellt till mig. Jaja. Ris är faktiskt bättre än nsima. Ska ta kort på nsiman någon gång så att ni får se vad det är.

Jag har aldrig druckit så mycket läsk och saft som jag gör här. Hemma hos familjen dricker vi saft ganska ofta och de tror jag är för att vattnet inte är så gott. Idag på skolan bjöd de mig på läsk och kakor, och det var inte första gången. Överallt finns det inte vattenflaskor att köpa, så då blir det en läsk. Jag som aldrig dricker läsk hemma.

Jag har aldrig ätit så mycket småkakor som jag gör här. Ibland bjuder de mig på kakor i skolan, och när det är tea time så får man kakor ibland. Hemma äter jag nästa aldrig kakor där äter jag långpannekakor i massor istället.

Jag har aldrig sovit i ett rum där jag vetat om att det varit spindlar. Men det gör jag här. I mitt rum bor tre spindlar i taket. En kväll var det fyra spindlar, men nu är det bara tre kvar.

Upp kl 6 för att duscha (ösa vatten över sig) och äta frukost som kan bestå av risgröt, friterad potatis och te. Går till skolan eller till barnhemmet vid 7 och är där fram till lunch. Sedan går jag hem och äter, då är det oftast ris och kyckling på menyn. Då jag är mätt i magen går jag till AYISE-kontoret, för här bor de flesta volontärer och här finns internet. Ibland tar jag med en lunchlåda, så jag slipper gå hem. Är på kontoret ett tag och sedan är det dags för eftermiddagsprojektet vilket kan vara lite vad som helst. Jag har inte riktigt gjort klart vad jag ska jobba med. Igår besökte jag och Susanna Blantyre Girls Home. Där bor tjejer, 12-26 år, som inte kan bo hemma eller inte har något hem. Vid 17.30 kommer mörket och då måste vi skynda oss hem, för man vill inte gå ensam när det är svart ute. Det finns liksom ingen gatubelysning här.

Hemma hos familjen får jag alltid te och någonting till, tex popcorn, banana cake, vitt bröd eller nötter. Sedan sitter vi och pratar och förbereder middagen som vi äter mellan kl 19 och 21. Jag går alltid och lägger mig mellan 20.30 och 22.

Skolan där jag arbetar två halvdagar i veckan heter Bright Era. Jag gillar den inte, men det kanske kommer kännas bättre med tiden. 7.15 varje morgon ställer alla barnen upp i led efter deras klass/standard. En lärare står och leder en lätt morgongymnastik, de ber, sjunger nationalsången och får lite information.



Standrad 4. De har mattelektion och sitter och jobbar. De sitter fyra stycken på varje bänk och de är 55 stycken i klassen. Läraren måste nästan skrika för att alla ska höra. Det finns ingenting på väggarna, förutom svarta tavlan. Klassrummen är mörka för det finns inga lampor, det enda ljuset är det som tränger in genom fönstret.




De tyckte i alla fall det var väldigt kul och spännande att vara med på kort. Många av dem har säkert aldrig sett en kamera.

När klasserna är så himla stora är det svårt för eleverna att lära sig något. Det går inte att dela upp dem i grupper, för det är för trångt. De har svårt att koncentrera sig för det är alltid någon som surrar. De har inga böcker och ingenting. I Standard 2 gick de ut och tränade att skriva siffran 12 på marken, utan penna alltså. Ja, så är det. Vi har det så oförskämt bra i Sverige.

Sexåringen i familjen: Do you like lisei?
Jag: If I like what?
Sexåringen: Lisei.
Jag: Aha, you mean rise?
Sexåringen: Yees!
Jag: Okay. Yes, I like rise.

Malawierna blandrar R och L hejvilt. Oftast blir R ett L, men det är även tvärtom. Sen så lägger de till ett I på slutet på väldigt många ord.

Stugan där vi bodde


Min häst och "slaven" Frank


Visst ser det ut som Sverige?


Utsikten. Men det var väldigt molnigt och dimmigt.

Idag har jag och Julia varit på Bahasi, barnhemmet/dagiset. Vi var där från 8 till 10 och det räckte gott och väl. Kl 10 skulle det vara ett möte i en byggnad bredvid, men det var ingen där så vi satte oss utanför och väntade. Barnen började flockas runt oss och de stod väldigt nära. Några tog i håret, andra pratade på chichewa och skrattade. Det kändes inte riktigt bra, men till slut kom en lärare och skrämde i väg dem med en pinne. Sedan kom en gubbe och släppte in oss i huset, så då satt vi där och väntade i stället. Det var bara det att några killar kom in och var störiga. De sprang in och ut och vi sa att de inte fick vara där. Sen kom de in med stora stenar och sa "Give me my money". Det kändes verkligen inte bra, om de skulle kastat stenen i huvudet skulle jag ju dött. Jaja, det gick bra och mötet började till slut. En timma senare.


Möteslokalen...